Indierock
30th Century Records/Sony Music
Smakproven bandet delade med sig av i höstas var ingen hägring, och precis som första singeln "Way we won't" skvallrade om så har ingenting drastiskt hänt sedan mitten på 00-talet. Det är mycket goda nyheter.
"Last place" är verkligen ett destillat av Grandaddys alla kännetecken: De dämpade gitarriffen, ackordföljderna i moll, syntarna, Jason Lytles förmåga att förvandla en simpel fras som "That's what you get for gettin' outta bed" till en analog symfoni.
Den sköra melankolin från bandets tidigare mästerverk "The sophtware slump" och uppföljaren "Sumday" är intakt, vilket gör "Last place" till en ännu mer sorgsen lyssnarupplevelse. De inre och yttre världarna Lytle sjunger om är fortfarande i förfall och det finns ekon från Grandaddys sorglige – ihjälsupne – galjonsfigur, roboten Jed, i "Jed the 4th".
Nej, Grandaddy försöker inte uppfinna hjulet igen. Modestogruppen visar bara varför den har varit så saknad. (TT)