Laura Marling lär en gång ha stoppats från att komma in på sin egen spelning för att hon var för ung. Hon genomförde giget ute på gatan istället. Så var hon också bara 18 när hon släppte sitt hyllade och Mercury Prize-nominerade debutalbum “Alas I Cannot Swim.”
I karriärens början förknippades Laura Marling med Nu-folkscenen i England, företrädd av band som Noah and The Whale och Mumford and Sons, som hon också spelade en del med. Men hon trivdes inte med att vara del av en scen, utan ville stå för något eget. Det har hon framgångsrikt gjort sedan dess. Priser och nomineringar har strösslat hennes väg vid varje albumsläpp.
Men med så tidiga framgångar är det kanske inte så konstigt att hamnade i en svacka och behövde fundera över sitt karriärval redan innan hon fyllt 25. Ett tag la hon ner musiken och blev yogalärare på heltid istället.
Tydligen var hon inte så bra som yogainstruktör. Hävdar hon själv i alla fall. Tack och lov för det. Annars hade vi ju inte fått det här fina sjätte albumet, som både bottnar i klassisk folk- och singer/songwriter-tradition och nyfiket utmanar intellektet i sina texter om att vara kvinna och att betrakta kvinnor. Det senare inte med avundsjuka som utgångspunkt, så som ofta hävdas vara oundvikligt i relationen mellan kvinnor, utan med en trånande, kärleksfull blick, på närmast traditionellt manligt trubadurmanér. Gränsen mellan vänskap och romantisk kärlek är påhitt, säger hon i en intervju i brittiska the Guardian och menar att man blir förälskad även i vänner.
Albumets titel “Semper Femina” är hämtat från ett citat av den romerske poeten Verigilius: “varium et mutabile semper femina”. Det brukar översättas till svenska som “kvinnan är alltid ett ombytligt och nyckfullt väsen”. I Marlings ögon blir det till något att beundra. I “Nouel” sjunger hon trånande om sin väninna : “You’ll be anything you choose, fickle and changeable are you, a long time may that continue”.
Musikaliskt går tankarna till Joni Mitchell. Fingerplock på gitarren, sången intimt nära. “The Valley” är ett annat sånt spår, med luftigt, drömskt 70-talssound, svepande stråkar och utvalda pianotoner. Och inledande “Soothing”, med mjuka basslingor, låter precis som den rogivande vila, som berättarjaget längtar efter.
Det stora, lite rockigare, soundet från förra albumet “Short Movie” återkommer först i sista spåret “Nothing, not nearly”, som också är ett av albumets starkaste. Bluesigt och elgitarrsförstärkt om hur kärleken är störst av allt.
Laura Marling behärskar både det avskalade och det kraftfulla. Ombytlig och nyckfull, men i den bästa av meningar.