The XX kliver ut ur skuggorna

Albumåret börjar bra, Christel Valsinger ger högsta betyg.

Med ökat självförtroende. På sitt tredje album öppnar sig The XX för en bredare publik, men den älskvärda sårbarheten som utmärkt deras musik från början är intakt.

Med ökat självförtroende. På sitt tredje album öppnar sig The XX för en bredare publik, men den älskvärda sårbarheten som utmärkt deras musik från början är intakt.

Foto: Playground

Skivrecension2017-01-13 08:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Betyg: 5. The XX: I see you

Pop

Playground

Den inledande fanfaren. Först trodde jag att det var nån slags märkning från skivbolaget som för att visa att det var ett promoexemplar jag fått. The XX är liksom inte fanfarernas band. Snarare viskningarnas. Men med "I See You" tar de ett steg ut ur skuggorna. Sången ligger längre fram i ljudbilden och beatsen är mindre uppbrutna. Den blyga Londontrion verkar ha fått ökat självförtroende och det märktes redan med singeln "On Hold" som släpptes i november. Den har den mest dansanta inramningen hittills för en The XX-låt. Så, jo den där fanfaren ska vara där.

Men någon dansgolvseufori handlar det inte om. The XX gör fortfarande klubbpop för introverta. Inget onödigt tynger ljudbilden. Alla byggstenar är liksom små. Trummaskinen tuffar på utan fill-ins och gitarren låter ödsligt sorgsen. Pausen är fortfarande ett av instrumenten. Men alla ljud bär längre nu. Allt har fallit på plats.

Kanske är det glädjen över att göra musik ihop igen som hörs. Bandmedlemmarna är vänner sedan barnsben. Romy Madley Croft och Oliver Sim lekte ihop redan som 3-åringar och träffade Jamie Smith när de var 11. Under skolåren gjorde de alla musik i hemlighet men under skolans sista år startade de the XX.

Knappt 20 år gamla debuterade de med albumet "xx". Den sparsmakade instrumenteringen kommer tydligen från att de inte kunde spela bättre än så och de ville inte göra musik som inte gick att framföra live. Men albumet blev en stor succé och gav dem det prestigefyllda brittiska Mercury Prize. Stjärnorna flockades i fanskaran. Rihanna och Shakira gjorde The XX-covers.

Kritikerrosade uppföljaralbumet "Coexist" kom 2012 och efter lite turnerande har bandet jobbat på olika håll. Jamie Smith, som producerar bandets musik, gav ut soloalbumet "In Colour" 2015 (under namnet Jamie xx). Romy Madley Croft har deltagit i låtskrivarläger i Los Angeles och en av dem hon jobbade med var OneRepublics Ryan Tedder, som bland annat ligger bakom Beyoncés "Halo". Så det är ett lite annat band som spelade in "I See You", jämfört med de osäkra tonåringar som knappt vågade visa sina låttexter för varandra för tio år sen.

Med sitt nya album öppnar sig The XX för en bredare publik, men utan att förlora den älskvärda sårbarhet som utmärkt dem från första början.

"Here comes my insecurities" sjunger Romie.

"Am I too needy, am I too eager" sjunger Oliver.

Smäktande soul, indie och dubstep smälter samman. I "Say Something Loving" är de musikaliskt fulländade. Från de klippande rytmerna till flirten med Sades "Sweetest Taboo".

Albumåret börjar bra.

Bäst just nu

Ray BLK & Stormzy: My hood (låt). Hon har kallats Englands Lauryn Hill och har precis utsetts till "The sound of 2017" av brittiska BBC. Mörkt, svängiga "My hood" släpptes i somras, men är en ny upptäckt för mig.

Novella: Does the island know (låt) Brittisk pop med en air av psykedelia och en text om konspirationsteorier och falska nyheter. Det passar ju ganska bra just nu.

The Shins: Name for you (låt) Amerikanska indiefavoriterna fyller 20 år i år och kommer med ett nytt album. James Mercer är en av mina favoritsångare och trots att det här är en ganska anspråkslös poplåt gör hans röst den till nåt mer.