Singer/songwriter
Bella union/Pias
När Father John Misty, aka Josh Tillman, är sex år och besöker ett varuhus med sin mamma håller han plötsligt på att kvävas av en karamell som fastnar i halsen. Mammans desperata grepp om honom när hon ropar på hjälp är uttrycket för en kärlek som han alltid velat få, men aldrig känt från sin mor. Men radiohögtalarna på varuhuset spelar en Fleetwood Mac-låt som går "Tell me lies, tell me sweet little lies". Allt är lögn. Livets komedi upphör inte ens när små pojkar håller på att dö.
Han berättar den historien i intervjuer och han sjunger om den i den nionde versen i 13 minuter långa "Leaving L.A." på detta sitt tredje album, som bär titeln "Pure comedy". Hans cyniska syn på världen och mänskligheten härstammar från den där incidenten menar han och på albumet får den blomma ut i hela sin oredigerade prakt.
Father John Misty påminner på många sätt om den där personen på efterfesten som pratar och pratar om hur dum samtiden är, men aldrig släpper in en i samtalet. Som omformulerar samma svada, som om mer exakta ord skulle ändra något. Det kräver en del tålamod att ta till sig hans långa utläggningar och staplande av metaforer. Men till skillnad från den malande partygästen har Father John Misty en musikalisk inramning att luta sig mot. En väldigt fin sådan också. Lyxigt proppad med blåsinstrument, stråkorkester och stor kör. Dessutom sjunger han smått fantastiskt, med en ljuvligt melankolisk timbre och en kraft som lyfter melodierna högt upp i skyn. En jämförelse med 70-talets Elton John ligger nära till hands. Om Elton John hade varit mer svartsynt.
Efter ett tag suddas bilden av en självupptagen hipster ut och ersätts med den av en högst relevant samtida artist som i låt efter låt pekar ut det absurda i tillvaron. Allt i dag är underhållning och vi bara gapar och sväljer, är hans utgångspunkt i "Total entertainment forever". Man kan behöva veta det för att inte gå i taket över inledningsraderna "Bedding Taylor Swift, every night inside the Oculus rift", som alltså inte handlar om att han vill ligga med den unga superstjärnan, utan om att den ständigt uppkopplade människan snart, via virtual reality, kommer att kunna ha sex med kändisar. "Now can you believe how far we’ve come in the new age?" ironiserar refrängen.
I "The ballad of a dying man" sörjer en döende man att hans kritiska synpunkter på sociala medier snart inte ska höras längre. Innan han drar sitt sista andetag, kollar han sitt nyhetsflöde för att se vad det är han kommer att missa. Det gömmer sig ett uppgivet skratt mellan versraderna, men kritiken mot våra tveksamma prioriteringar och självcentrerade perspektiv är i allra högsta grad seriös. "Pure comedy" är inte ett upplyftande album, men väldigt aktuellt och på många sätt storartat.