Dirigent Christian Lindberg
BIS
Det här är snudd på musikhistoria: första svenska inspelningen av giganten Petterssons 13:e symfoni – och vilken inspelning sedan! Redan satsningen i sig är värd beundran. Pettersson var omtalad och omdebatterad och spelades på 70- och 80-talen, men det har varit tyst om honom länge. Det är inget mindre än en kulturgärning när Christian Lindberg och SON nu åter sätter ljuset på honom.
Hela verket är intensivt och laddat. Jag kan inte höra annat än ett långt desperat rop i musiken, ibland går mina associationer till första satsen i Tjajkovskys Pathetique-symfoni med dess utspyende av bottenlös förtvivlan. Men Tjajkovskys eruptioner landar slutligen i ett lugn, om än mer resignerat än harmoniskt och förklarat. Så icke – eller knappast – hos Pettersson; visst finns några vilopunkter men de är få. Trotsigheten dominerar över uppgivenheten.
SON spelar med nerverna, så glänsande bra och övertygande att jag tappar andan, vilka musiker! Och vilken dirigent – strålande! Det måste vara en kraftansträngning att i över en timme ta sig igenom och gestalta ett så massivt känsloutbrott, att ge det skenbara kaoset en profil som gör det möjligt för lyssnarna att drabbas och kunna dela upprördheten.
Lättuggat är det definitivt inte, mer omskakande än vackert i konventionell mening. Men Petterssons musik ställer relevanta frågor, den är berikande - kanske rentav lärorik. Det han vill ha sagt i den monumentala symfoniformen hörs inte tydligt från så många andra musikhåll, ett faktum som gör det meningsfullt att lyssna noga med ett öppet sinne och att i möjligaste mån bearbeta det som sköljer över en.