Rock
Rough Trade/Border
Att döma någon på förhand utifrån ålder är sällan bra. Men jag blev ändå lite tveksam när Ebbot Lundberg gick upp på Backstages scen i Linköping 2014. Förutom veteranen Daniel Gilbert bestod kompandet The Indigo Children av killar som med råge såg ut att kunna vara söner till Ebbot. Därtill söner med en bit kvar av skolgången, och knappast redo att spela ihop med en av Sveriges största rocksångare.
Men det som följde var en fullständigt sanslös tight uppvisning i alldeles underbar rock. Ebbot är förmodligen inte den allra enklaste frontmannen att spela med. Han var full av infall och utfall, och ofta kändes det som att låtarna kunde ta vägen precis vart som helst. Men the Indigo Children följde minsta lilla steg och skapade en bakgrund som drev konserten obevekligt framåt. Tillsammans med en Ebbot i högform fanns det ingenting på scen som slog dem. Senare samma år fick även Norrköping besök på Munken in the Park, och all magi fanns kvar även då.
Efter att the Soundtrack of Our Lives lagt ner fortsatte Ebbot på egen hand. 2014 gjordes ett första släpp med "The Homo Futurus EP". Den var något spretig och övertygade inte fullt ut. Därpå följde turnerande med The Indigo Children. Och nu är vi då framme vid den efterlängtade fullängdaren.
En del material finns kvar från EP:n, men det är bara det bästa som sparats. Och det nya materialet är riktigt bra, så "For the Ages To Come" blir sammantaget en storstilad skiva. Som alltid när det gäller Ebbot är det rock stadigt rotad i 60-talet. Utan att det för den sakens skull känns mossigt. Särskilt balladerna känns tidlösa. Dessa är också ofta sanslöst vackra. Särskilt "To be continued", som är den perfekta avslutningen. Ebbots trasiga smärta i rösten kommer verkligen i full blom.
Under den där Backstage-spelningen var det en låt som stod ut lite mer än de andra. Innan Alice Cooper blev Alice Cooper spelade han och bandet under namnet The Spiders. Bland de få låtar som hann släppas fanns "Don't blow your mind" – en helt strålande rocklåt som mer eller mindre fallit i glömska. Men Ebbot plockade upp den och gav den en omild behandling som förvandlade den till ett frustande ånglok, och samtidigt gjorde den till sin egen.
Nu är den inte fullt lika knäckande som liveversionen, men det är fortfarande så bra att det kommer att vara få som överträffar den i år. Sen får den visserligen lyssnaren att önska betydligt mer rock av Ebbot än den får på skivan i övrigt. Men det är en ytterst liten invändning i sammanhanget.