Rock
Island Records/Universal Music
Det är ingen lätt uppgift att följa upp 2011 års mästerverk, "Let England Shake". Albumet gav Harvey det prestigefyllda brittiska Mercury-priset för andra gången och hennes över 25 år långa artistkarriär fick en musikalisk nystart. Harvey som alltid gått in i olika karaktärer på sina album tog på sig rollen som brittisk utrikeskorrespondent under Första Världskriget och gjorde det så bra att krigsmuseet Imperial War Museum i London ville samarbeta med henne.
"The Hope Six Demolition Project" är en fortsättning på "Let England Shake", både tematiskt och musikaliskt. Korrespondenten Harvey har rest till Kosovo, Afghanistan och Washington DC för att fortsätta att skildra våldet och dess konsekvenser.
Det är omskakande lyssning, även om den till början lätt går en förbi, eftersom kompositionerna är ganska enkla och ljudmässigt lika varandra. Bilderna som Harvey målar upp kräver också att vi fyller i en hel del själva. Att begära att lyssnaren jobbar vidare med materialet är förstås inte att gå raka vägen till topplistorna, men fans av Harvey vet att det är värt besväret. Det som till en början vill stanna på ytan borrar sig djupt in när musiken och texterna möter våra egna upplevelser.
Nycklar till texterna finns också i dikt- och fotoboken "The Hollow of the Hand" och de videor som föregått albumet. Vid sin sida har hon liksom på "Let England Shake" haft fotografen Seamus Murphy, som filmat och dokumenterat.
Saxofon, klarinett och gitarrer skapar en bluesig och själfylld inramning till Harveys röst som numera rör sig i de höga registren. Manskörerna som vi fick stifta bekantskap med på förra albumet går igen i nästan varje spår. De ger en isande saklighet till beskrivningar av sönderbombade städer och mänskligt lidande.
"The Ministry of Defence" är utformad som en guidad tur i armod i Afghanistan. "The Wheel" ropar efter försvunna barn på en lekplats i Kosovo.
Men reportageresan börjar i USA. I "The Community of Hope" skildras låginkomstområdet Ward 7 i Washington DC, där man river gamla slitna byggnader och bygger nya, för att locka in andra hyresgäster. Projektet har kritiserats för att bedriva social rensning och låttexten citerar den kritiske reporter från The Washington Post som guidade henne i området. Men den ilska som låten väckt hos politikerna bakom projektet har vänts mot Harvey, som man anser ger en förenklad bild av verkligheten.
Och så är det kanske. PJ Harvey gör inga långtgående analyser. Hon erbjuder inga lösningar. Knappast ens något hopp. Men så är hon ju vare sig journalist eller politiker. Hon är artist och med konstnärens rätt väljer hon vad hon vill skildra och hur. Det blir mörka bilder. Skrämmande och sorgsna. Men jag tror vi behöver dem. Att de kan väcka liv i vår förmåga att göra gott och rätt.