Pop
X2/Kobalt/Playground
Det kom mycket bra syntpop på 80-talet – Ultravox, Human League och Rupert Hine är några av dem som definierade tiden. Men såhär i efterhand är det remarkabelt hur många popklassiker Pet Shop Boys hasplade ur sig på sina första album. 30 år gamla albumdebuten "Please" innehöll låtar som "West End girls", "Suburbia" och "Opportunities". "Actually" från året därpå gav oss singlarna "It’s a sin", "Rent" och "What have I done to deserve this". Det är ett tecken på deras storhet att jag kan sjunga allihop trots att de kom i en period då min egen musikaliska resa gick från hårdrock till goth.
Och det är låtar som står sig än i dag. 80-talsmusik som byggdes med dåtidens mest moderna elektroniska musikutrustning låter idag ofta plastig på ett sätt som bara är kul en liten stund. Det som skiljer Pet Shop Boys från många andra som slog igenom i samma veva är att de aldrig tappade fokuset på melodin och berättelsen. Texterna har alltid haft tyngd men också humor. Små iakttagelser får växa till något stort.
Pet Shop Boys melankoliska syntpop har dessutom blivit så typisk Pet Shop Boys att den nästan är en egen genre. Så när soundet på nya albumet "Super" visar sig ligga ganska nära det de slog igenom med för 30 år sen känns det inte särskilt konstigt.
Liksom på förra albumet "Electric" (2013) har Stuart Price producerat. Price är mest känd för produktionen på Madonnas "Confessions on a dancefloor". Han har också jobbat med The Killers och Kylie Minogue. Just Madonna och Kylie kan man höra ett eko av i några av låtarna på "Super". Här sveper också förbi partier som påminner om 80-talets produktionskungar Stock, Aitken & Waterman – tänk "I should be so lucky" med nämnda Kylie eller "I can’t help it" med Bananarama.
Stuart Price knyter ihop Pet Shop Boys idag med deras långa pophistoria. "Popkids" är en typisk PSB-låt. Glädje och vemod i ett i en text om ungdom och kärleken till pop. Det kunde bli patetisk nostalgi om det inte vore för att de tittade längtansfullt tillbaka redan 1990, i underbara "Being boring". Det är en del av deras artisteri.
"Happiness" är det omöjliga mötet mellan klubbig synthpop och linedance-country medan "Twentysomething" har en struttig syntslinga som är lika catchy som fånig.
I syntblippiga "The dictator decides" kommer duons politiska sida fram. Men det vore ju inte Pet Shop Boys om det inte fanns en sorgsen ton i botten. Här är det den trötte diktatorn som önskar han blev avsatt. Textraderna är lätta att tillskriva samtida politiker både i USA och här i Sverige:
"My facts are invented, I sound quite demented /.../ It would be such a relief not to give another speech."
Det är mörkt och snyggt och väcker min längtan efter mer samtidspolitik i syntpopkostym. Kanske på nästa album?