Hårdrock
UDR/WMS
Motörhead firar fyrtioårsjubileum med att släppa sitt tjugoandra album. Lägg till det ungefär sjutton stycken samlingsskivor och livealbum och du får en rejält fullproppad diskografi. Även om den urbrittiska institutionen aldrig har släppt något riktigt bottennapp måste man väl ändå erkänna att de senaste tjugo årens produktion har saknat en viktig beståndsdel; skitigheten. Det har helt enkelt låtit för snyggt och städat om Lemmy och hans kumpaner Phil Campbell och Mikkey Dee. De senaste åren har dock själva musiken intagit en mindre viktig roll för fansen, istället har uppmärksamheten riktats mot den snart sjuttioåriga Lemmy Kilmisters vacklande hälsa. Den till synes ostoppbara sex, droger och rock’n’roll-maskinen började kärva under 2013 och även om Motörhead nu är tillbaka i turnébussen är det lätt att se att det inte längre är den odödlige Lemmy som styr skeppet.
Vilket gör ”Bad Magic” till en ännu större överraskning. Det är ett superpiggt album, till stor inspelat live i studion tillsammans med mångåriga samarbetspartnern Cameron Webb vilket har fått följden att skitigheten äntligen är tillbaka i ljudbilden. Med den kommer också nerven och svänget. Tempot är rappt, bara två av de tretton låtarna är längre än fyra minuter, och Lemmy har så mycket bett i rösten att det förändrar min tanke om både ålder och hälsa. Andningspausen ”Till the end” med Lemmys rakt förmedlade syn på slutet av sitt liv gör den till en sinnestung lyssning. ”Bad Magic” är en rejäl hästspark i skrevet som ser till att du ligger dubbelvikt och pacificerad hela lyssningen.