Rock
Reprise/Warner
Neil Young är synnerligen intressant att följa. Det är inte alltid särskilt kul, men det går inte att komma ifrån att det händer saker. Han har under sina dryga 50 år som verksam artist gett ut de mest fantastiska låtar, ibland djupt grundade i en genuint amerikansk vis- och folkrockstradition. Ibland är det bara strålande rocklåtar.
Men nästan lika ofta har han släppt ifrån sig saker som gör att man i åratal kan förundras över hur han egentligen tänkte. Albumet ”Harvest” finns med på listor över världshistoriens bästa skivor lika ofta som ”Trance” finns med på listor över de sämsta.
Därför är det inte mer än rätt att ”Peace trail” är en rejält ojämn skiva. Vanligtvis brukar Neil Young ändå hålla samma nivå på sina album. Gör han något bra är det bra rakt igenom. Och när det är dåligt brukar det vara svårt att hitta ljuspunkterna. Men här finns verkligen både bra grejer och sådant som någon borde ha stoppat Neil Young från att ens närma sig.
”My pledge”, som är hans tal till en domare, känns bara märklig. Och att visa sitt samhällsengagemang med det hjärnsläpp till refräng som finns i ”John Oaks” är nog inte riktigt rätt väg att gå. Lågvattenmärkena är dock i minoritet.
Då är det i stället betydligt trevligare att stifta bekantskap med ”Show me”, som också släppts som singel. Här är Neil Young precis så skör som bara han kan vara. Med en finstämd melodi och ett plockande gitarrspel blir det till skivans stora höjdpunkt.
Också titellåten går i samma anda och tar sig med viss möda in bland Neil Youngs stora verk.
Förutom ojämnheten och de sköra gitarrvisorna har Neil Young ett tredje signum. Det är de distade gitarrerna som fullständigt river sönder hela universum. Här finns de tyvärr med alldeles för sällan. I titellåten anas de i bakgrunden, och på ett par fler ställen letar de sig in.
Men de tillåts aldrig bryta ut helt och hållet. Young börjar visserligen bli till åren nu, men jag hoppas verkligen att han har en riktig rockskiva kvar att ge publiken. ”Peace trail” är det dock inte.
På senare år har Neil Young framförallt gjort väsen av sig som en grinig gubbe som bara bryr sig om ljudkvalité. Och som blir riktigt sur och högljudd när den inte är bra. Det ledde bland annat till att han tillfälligt plockade bort i stort sett hela sin katalog ifrån Spotify.
Förhoppningsvis har han nu lugnat ner sig. För ”Peace trail” är på det hela taget en bra skiva som förtjänar att höras av många.