New age
Aigle Music/Warner
Det har gått sju år sedan Enya släppte sitt senaste album, men i Enya-år räknat var det bara i går som ”Orinoco flow” svävade högst upp på listorna. Den irländska alvdrottningen verkar nämligen i en egen tidsrymd, fri från allt vad trender och förväntningar heter.
”Dark sky island” låter precis som Enyas musik alltid har gjort. Dansande stråktoner och pizzicato-knäpp ovanpå syntmattor, och någonstans i den hörbara etern uppenbarar sig Enyas eviga stämma – aldrig påträngande, alltid lite försynt.
Nej, det är ingen ny mark som bryts, men det finns stunder då det enda som gäller är att luta sig tillbaka och låta sig omsvepas av en musikalisk snuttefilt, och detta är en sådan stund.
Kanske är det den hemska samtiden som gör att vi behöver Enya mer än någonsin nu. När hon tar ton i ”I could never say goodbye” och låter som en ketaminrusig Bobby Vee, då är det så förbannat svårt att vara cynisk inför den här fina skivan. (TT)