House
Sony Music
Med Swedish House Maffia och Avicii har Sverige blivit stilbildande inom hittig housemusik. Båda har legat högt på viktiga, amerikanska listan Billboard Hot 100 och följts av fler framgångsrika svenska producenter såsom Alesso, Galantis och John De Sohn. Fasta byggstenar är pumpande bastrumma, kraftfulla vokaler och ett obligatoriskt ”drop” – en term för när musiken stannar upp för att stegvis byggas upp igen till ett euforiskt crescendo.
Men det svenska house-undret har fått konkurrens av ett norskt. Just nu drar en annan housevåg över västvärlden och på toppen av den surfar norske Kygo. Tropical house kallas genren som bjuder på laidback rytmer, långsammare tempo, marimba och en och annan panflöjt. Här finns inget ”drop”. Om den hårdpumpande EDM (elektronisk dansmusik) som nämnda svenskar gjort succé med bäst illustreras av ett gungande dansgolv på Ibiza, hör Kygos musik ihop med båtluff i en paradisisk övärld.
Tropical house har redan influerat ny musik med världsstjärnor som Justin Biber och Rihanna, men Kygo anses vara hjärnan bakom genren i dess moderna form. Han är också rimligen Norges största musikexport sedan Aha. Med hits som ”Firestone”, ”Stole the Show” och ”Stay” har han blivit den artist som snabbast nått en miljard lyssningar på Spotify.
Alla låtarna finns med på debutalbumet ”Cloud 9”, som kommer lagom till sommarens festivaler och roadtrips. Här finns också radiomaterial som räcker åtminstone ett år framåt.
Som brukligt inom house-popen framförs sången av gästvokalister. Nämnda hits sjungs av Conrad Sewell, Parson James respektive Maty Noyes och bland övriga sångare märks Foxes, Angus & Julia Stone och John Legend. Den sistnämndes ” Happy Birthday” är skriven till hans nyfödda barns dop. Kygo, som lärde sig spela piano redan som 6-åring, låter pianotonerna falla som ett mjukt (tropiskt) regn över Legends röst. Mjuka syntmattor bäddar in den redan dämpade bastrumman. Det blir smått meditativt. Men kanske inte så rörande som temat vill.
Och efter 15 låtar i ungefär samma tempo och samma madrasserade ljudbild blir jag ganska mätt på myset. Till Kygos förtjänster hör, utöver melodibegåvingen, att han väljer intressanta gäströster. James Vincent McMorrow tillför en sårbar ton medan Tom Odells sliriga sång bråkar skönt med det glada och tillrättalagda i låten ”Fiction”. Till favoriterna hör också ”Carry Me” med Julia Michaels, som kanske mest påminner om en traditionell housepop-hit, men som får ett varmt djup av hennes sånginsats.