Rock
BMG
När Mando Diao dök upp på den svenska musikscenen i början av 00-talet så var det med en kaxighet i stil med bröderna Gallaghers i Oasis. Frontfigurerna Gustaf Norén och Björn Dixgård sågade andra och hyllade sig själva. När de fick åka på turné med Kent och Thåström kallade de de förstnämnda för ”gamla och trötta” och den sistnämnde för ”riktigt rågammal”. Det provocerade förstås och gav rejält med mediautrymme.
Slyngelfasaden gick hand i hand med den 60-talsinspirerade garagerock som presenterades på debutalbumet ”Bring ‘em in”, men utan det pärlband av smittande hits som radades upp på den skivan och under efterföljande år hade Mando Diao aldrig blivit ett av 00-talets största, svenska rockband. Det är en svårt imponerande hitparad: ”Sheepdog”, ”The band”, ”Down in the past”, ”Clean town”, ”Long before rock’n’roll”. För att nämna några.
Band som bygger karriären på ett energiskt liveset och snabba rockhits kan lätt gå i stå efter några år, men Mando Diao lyckades ta sig vidare in i 10-talet genom att tänka nytt. Albumet ”Give me fire” (2009) producerades av hiphopproducenterna Salazar Brothers och tog Borlängebandet till dansgolvet. Och 2012 tog de klivet in i folkhemmet genom att tonsätta texter av Gustav Fröding på albumet ”Infruset”. ”Strövtåg i hembygden” låg etta på Svensktoppen i 86 veckor och ljuder fortfarande på allt från skolavslutingar till äldreboenden.
Tänjandet på de musikaliska gränserna fortsatte med ”Aelita”, ett elektroniskt präglat album där programmeringar och synthar skapade 80-talsinfluerad Billy Idol-pop. Albumet såg ut att bli gruppens sista, när Gustaf Noréns avhopp meddelades 2015, men Mando Diao lever nu vidare med Björn Dixgård som ensam vokalist och Jens Siverstedt som ny medlem.
Frågan är såklart vart bandet ska ta vägen musikaliskt, så här 15 år efter debuten? Svaret är: tillbaka till rötterna. ”Good times” låter väldigt mycket som Mando Diao före de experimentella utflykterna.
Efter inledande pianoballaden ”Break us”, är vi tillbaka på det dansgolv som fylldes av jättehiten ”Dance with somebody” 2009: hetsig maraccas, soul- och gospelinfluenser och melodier som fäster. Björn Dixgård vet hur man skriver hookar och låtar som ”All the things”, ”Shake” och ”All the way to hell” kommer att sitta fint ihop med gruppens tidigare låtskatt när det bär ut på vägarna. ”Voices on the radio” är en snygg midtempolåt och ”Brother” är en fin, men smärtsam klagosång som skulle kunna handla om uppbrottet från Norén.
Dixgård är en mäktig sångare. Mjukt soulfylld i balladerna och kraftfull och skrapig när tempot går upp. Rollen som ensam sångare klarar han utan problem. Det låter bekant och tryggt.
Nu är ju trygghet inte det som brukar utmärka riktigt angelägen rockmusik, men det gör heller inte att den saknar värde. Det trygga sitter delvis i ett ofta starkt låtmaterial. Det finns ett upprepande i melodier och riff som kan gå mig lite på nerverna, men som kan göra sig bättre live och det är nog så de helst ska upplevas.
”Good times” bryter inga barriärer, men förvaltar väl den musikaliska plätt som Mando Diao gjort till sin.