Singer/songwriter
Superego records /Sony
I höstas var Aimee Mann en av artisterna i projektet ”30 days 30 songs” som släppte varsin låt i protest mot Donald Trumps presidentkampanj. Manns nyskrivna ”Can’t you tell” utgick ifrån idén att Trump egentligen inte ville bli president, utan mest var sugen på att tävla och vinna. Textraderna ”Isn’t anybody going to stop me?/I don’t want this job/Can’t you tell/I’m unwell” målade upp bilden av en person som tappat kontrollen.
Med bakgrund i det skulle man kunna tro att hennes nya album ”Mental illness” är helt och hållet tillägnat USA:s nye president, eller åtminstone tillståndet i hemlandet. Aimee Mann är en av många artister som öppet kritiserar Donald Trump på Twitter.
Men ”Mental illness” låg inspelat och klart för över ett år sedan och låtskrivandet härstammar från längre bak än så.
Tji för den politiska vinkeln, alltså. Men greppet att sätta sig in i de psykologiska mekanismerna bakom en människas beteende är ett genomgående tema på hela albumet.
”Mental illness” är en resa genom olika själstillstånd, både allmänmänskliga och sådana som kräver vård. Aimee Mann är en skarp iakttagare. Hon berättar inte historier från början till slut, utan skär ut små bitar av dem, liksom för att visa upp oss människor i vår mest sårbara form. Det kan handla om vår oförmåga till förändring.
I ”Knock it off” är det personen som inte accepterar att ha blivit avvisad, som borde släppa taget men inte kan. I ”Simple fix” handlar det om att gå in i samma typ av dödsdömda relation om och om igen.
Hon älskar ord och verkar inte ge sig förrän versmåtten sitter perfekt och fraserna är så betydelsebärande det bara går. Här och där får vi ledtrådar i form av namn och platser. Carmen Sternwood är en figur i Raymond Chandlers roman ”Den stora sömnen”, lär jag mig. Men för den som eventuellt skräms av den intellektuella framtoningen: det är i mötet med Manns lättnynnade melodier och luftiga arrangemang, inspirerade av 1970-talets västkustrock, som detta blir så oerhört bra.
Det var länge sen jag blev så berörd av ett Aimee Mann-album. Många förknippar henne fortfarande med soundtracket till ”Magnolia”, Paul Thomas Andersons moderna filmklassiker från 1999. Låten ”Save me” Oscarsnominerades och fanns också med på albumet ”Bachelor no 2”. Själv håller jag uppföljaren ”Lost in space” från år 2002 allra högst, men båda de albumen har en sorgsenhet gemensam som hon återvänder till nu.
Hon har skippat det rockiga anslaget från de senaste åren och byggt musiken helt och hållet kring akustisk gitarr och piano, och det är ett format som hon gör sig så väldigt bra i.
Det är som om hennes röst växer när den omges av instrument med mycket kropp. Här finns bara ett fåtal spår med trummor, medan varje låt i stället sveps in i mjuka stråkarrangemang. När texterna blottar mänsklig otillräcklighet är det musiken som fångar upp, bäddar in och liksom säger att det är okej.