Hårdrock
Parlophone/Sanctuary
Under de senaste 20 åren har Iron Maiden bara släppt tre låtar som är kortare än fyra minuter. Jag som är uppvuxen på ett Iron Maiden som faktiskt klarade av att berätta en historia på mindre än just fyra minuter, till tonerna av tajt och rapp hårdrock, har följt bandets resa mot allt mer progressiva musikaliska marker med uppgivna suckar.
Hur lyckas man fylla mångdubbel tid med bara bråkdelen av substans? "The book of souls", bandets sextonde album, är med sina 93 minuter deras längsta. Fyra av låtarna upptar sammanlagt 50 minuter av speltiden. Där ingår det av sångaren Bruce Dickinson egenhändigt skrivna mastodonteposet "Empire of the clouds" med sina 18 minuter. Givetvis är skivan nedlusad av långsamma intron, outron, mittenpartier och allsköns stämningsfulla passager. De långa låtarna har blivit just det på grund av att partier upprepas och tjatas till vansinnets rand. Men, det här är ändå inte en dålig skiva. Den klassiska Maiden-känslan är allestädes närvarande, urvattnad men omisskännelig. Melodierna, gitarrslingorna och den stadiga basen finns här, du kan hela tiden dra paralleller till bandets tidigare musik, både på gott och på ont. Bruce Dickinsons sång är bitvis ansträngd vilket är påfrestande för örat. Efter inspelningen diagnosticerades han för cancer i tungan men ska nu enligt officiella uppgifter vara helt återställd.
Det här bör vara kulmen på Iron Maidens strävan efter storslagenhet, min kristallkula förutspår till min glädje att nästa skiva proppas full av korta och snabba heavy metal-dängor av gammalt snitt.