Pubrock
Virgin EMI
Med skälvande fingrar släpper du nålen. Första spåret, titelspåret, visar sig vara en akustisk deltablues som inte är helt dum. Du tänker ”Åh, det här kanske kan gå vägen ändå”. Men där tar det stopp. Det som följer är ett obönhörligt frontalangrepp på såväl dina öron som ditt estetiska sinne.
Keith Richards har för länge sedan skrivit in sig själv i rockens historieböcker. Att han känner sig nödgad att släppa ifrån sig sådant här material känns därför bara sorgligt. I 15 plågsamma spår manglar han sig bredbent genom nummer med geriatriska titlar som ”Amnesia” och ”Heartstopper”. Det hela låter som ett coverbands versioner av ett coverband, och alla som håller Rolling Stones-gitarristen varmt om hjärtat gör bäst i att inte låtsas om den här styggelsen. (TT)