Pop
Warner
Om du stört dig på att introt till schlagervinnaren ”Heroes” ligger väl under Måns Zelmerlöws naturliga register, kommer ”Perfectly damaged” att hålla dig fortsatt uppretad. Om du tycker att Måns saknar röstkaraktär och har låg igenkänningsfaktor, kommer du att tänka ”vad var det jag sa” och halvvägs in i skivan undra vem det nu är som sjunger på den. Om du tycker att det var roligare på Linus på Linjens tid och att schlageruppföljare bör låta som ”S.O.S.”, kommer du att sakna både italienska streckgubbar och storartade uppföljningsspår.
Men om du kan ha överseende med att vissa spår är utfyllnad, och är så för att de andra ska få plats, då kan du hitta ett och annat guldkorn på Måns nya skiva. Vid sidan av ”Heroes” är skivans övriga spår inte lika fantasifulla i sina kompositioner, men ärligt talat inte heller lika söndertjatade. Måns levererar popdängor som med en blandning av allvarsamma tongångar och kämparanda tar tydliga avsteg från Allsångskarriärer och höftgungar-Cara Mia-tongångar. Han jobbar intensivt på att leka med tonartshöjningar, låta musiken förstärka varje uttryck, kasta sig in i kaskader av tonintensivitet och upprepa sina strofer som vore han väl mån om att följa varje schlagerrecept. Men Måns gör det på ett sätt som han kommer undan med och som skapar vissa spår väl värda att lyssna på igen och igen. Om inte ambitionen är att hitta en uppföljare till ”Heroes” är vissa låtar inte så dumma, även om skivan som helhet skapar känslan att det blir lite mycket av det goda när vissa koncept repeteras åter och åter igen.