Ilskan räcker fortfarande

Betyg: 3. Kartellen: Slutpläderingen

Avslutningen på en epok. Med "Slutpläderingen" säger Sebbe Staxx, i mitten, hej då till Kartellen.

Avslutningen på en epok. Med "Slutpläderingen" säger Sebbe Staxx, i mitten, hej då till Kartellen.

Foto: Jacob Zocherman / SvD / TT

Skivrecension2016-06-10 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hip hop

Soblue/Universal

Sebastian "Sebbe Staxx" Stakset är inte tillräckligt arg längre. Den meningen sammanfattar mycket av vad Kartellen har handlat om under våren. Efter två album annonserades det tidigare i år att Sebbe Staxx lämnar Kartellen. Från början skulle han ha stannat kvar över den turné som var tänkt att följa på släppet av "Slutpläderingen". Det ändrades sedan och han försvann redan innan dess.

Sebbe Staxx förvandling från argast i rap-Sverige till pånyttfödd som människa, har han själv beskrivit som ett resultat av hans kristnande. Och det kan inte vara lätt att vara frontfigur för Kartellen samtidigt som något sådant sker - om det finns något som är kännetecknande för Kartellen så är det just den ursinniga ilskan som Sebbe spottat ur sig. Den har visserligen orsakat en hel del trubbel för bandet och honom själv. Som många säkert minns: när gruppen skulle spela på festivalen Keep it loud i Linköping 2014 så vägrade ju kommunen att finansiera spelningen.

Oavsett detta så går det inte att komma ifrån att det är ilskan som gjort Kartellen intressant.

Men "Slutpläderingen" är ändå en värdig avslutning av den här epoken. Den nya Sebbe Staxx märks främst på "Jag tror", som tyvärr känns rätt tunn, men annars verkar det mesta av hans rap varit inspelad innan ilskan försvann. Skivan är fylld av hårt slående spår som passar perfekt in i Kartellen-katalogen.

Utöver ilskan har Kartellen varit duktiga på att kombinera det med riktigt bra melodier. På "Slutpläderingen" är det framförallt inledande "300" och "Fulkultur". Den senare skulle inte förvåna alls om den blir en hit i klass med några av Kartellens tidigare fullträffar. I Silvana Imam och Stefan Sundström har Kartellen förmodligen hittat de ultimata gästartisterna för just dem.

Förstasingeln "En fjärils vingslag" är tyvärr alldeles för tam, och verkar ha drabbats av att gästsångaren Daniel Adams-Ray fortfarande är inne i en period där han har alldeles för svårt att nå upp till den nivå han var på för ett par år sedan.

Svagheten med "Slutpläderingen" är att den känns något jämntjock - det finns helt enkelt för lite variation. Reggae-artade "Rikslarm" ihop med General Knas och Cherrie gör sitt bästa för att avhjälpa det, men låten är för ensam. Dock säger mig något att Kartellens publik inte kommer att ha särskilt mycket att invända mot det, utan istället ta till sig de låtar de vill och vara nöjda så.

Sebbe Staxx mår förmodligen bättre idag, men för Kartellen är det svårt att se vart de ska ta vägen utan hans ilska. En möjlig öppning kan möjligen ses med låten "Fattigdom & överflöd" som gästas av Abidaz, en rappare som verkar ha kvar all sin ilska mot samhället.

Bäst just nu

Notice to Airmen: "Elegant words". Som Coldplay med en sångare som ekar av Bruce Dickinson. Låter faktiskt riktigt bra. Hur konstigt det än kan verka.

The Raveonettes: "Junko Ozawa". Småstökig och väldigt trevlig kandidat till årets sommarhit.

Kleerup & Sabina Ddumba: "Carry on". Eventuellt var det årets minsta överraskning att det skulle bli riktigt bra när de här två samarbetade.