Singer/songwriter
RMV Grammofon
Låttexten har plötsligt hamnat i strålkastarljuset denna höst, sedan Bob Dylan som första låtskrivare någonsin, utsetts till Nobelpristagare i litteratur. Diskussionerna har gått varma om huruvida låttexter verkligen är litteratur. Kan de och bör de separeras från musiken.? Och om svaret på den sistnämnda frågan är nej, har texten då inte ett litterärt värde?
Det här pratet om gränsdragningen mellan musik och litteratur poppar upp på nytt i mig i och med Frida Hyvönens första album på svenska. "Kvinnor och barn" är nämligen ett album där låttexterna står alldeles ovanligt mycket i fokus. Hyvönen beskriver själv albumets låtar som "tolv berättelser" och jag vill gå steget längre och kalla några av dem för noveller. Sjungna kortnoveller. En del av dem så drabbande att jag blir andfådd. Så starka att de stannar kvar och mal runt i huvudet.
Men melodierna gör motstånd. Kanske är det att hon inte anpassar texten efter musiken utan skriver med ett väldigt konkret, ibland nästan formellt språk. Det har alltid funnits nåt kantigt i Frida Hyvönens melodier och oförställda sångstil, men för mig får det full effekt först nu när lyriken hamnat längst fram. Det går inte att tänka bort texten och bara nynna med. Hon har en ton som kräver full uppmärksamhet.
Inledande "Sjön" gömmer hemligheter. Texten berättar om syskonen som efter en roddtur kommer hem och får beskedet om en bekants pojke som hoppat från vattentornet. Brorsan visar systern tecknet för att hålla tyst "sådär som när ett blixtlås stängs".
"Balkongmannen" är grannen som de vuxna säger är snäll och som ger paket men också gör "något dumt": "Berätta nu kom igen/Vad det var du gjorde som fick mig att springa ut i trädgården och raka spåret hem/ Berätta varför du bjöd in en flicka på sju bakom ditt draperi."
"Fredag morgon" är berättelsen om en destruktiv relation med en manipulativ person. Om att brytas er, börja skämmas, ta på sig skuld, men till slut lämna. Det är sju minuter som trycker mot bröstkorgen och lämnar en utmattad.
Men i det isande allvaret finns också en mörk humor. I "Staden" sjunger hon om att ha kommit till Stockholm från Västerbotten "på 1900-talet" men att hon fortfarande har svårt för folk som skryter om att de aldrig varit norr om Uppsala: "Aldrig varit längre norrut än till Gävle/ Det är fan inget att skryta om/ Nästa steg är att du ber mig säga sju".
Språket och berättandet för då och då tankarna till franska chansons. Extra tydligt blir det i "Alla vet att det är vackert i Paris" som leker med genren genom sin valstakt och gungande melodi. Där finns också en tragikomisk underton i den solkade drömmen om Paris, dit vännerna kommer för att hälsa på och ha det härligt när berättarjaget i själva verket mår kass.
Men allra mest älskar jag "Vänner i vardagen". Och då är vi framme vid en melodi som griper tag. Som i efterhand påminner om det sagda men utan ord. Där melodin verkar tillsammans med texten, som handlar om att behöva nära vänner när världen rämnar.
Och jag tänker att när text tillsammans med musik blir så mycket starkare än text eller musik ensamt – då är det inte ett svaghetstecken, utan en oskiljaktighet som blir till världens finaste konstform.