Jag hade väldigt svårt för Hot Chip när de var som allra störst runt mitten av 00-talet. Det var något med gruppens status som helt ofelbar i kombination med en lätt svårförklarad sval känsla i låtarna. Sedan dess har man gradvis övergått till att bli ett mer vanligt band som det är okej att kritisera emellanåt.
En av hjärnorna bakom Hot Chip är Joe Goddard, som nu kommer med sin första renodlade soloskiva sedan 2009 års ”Harvest festival”. Men Goddard har inte legat på latsidan. Istället tycks han vara en av de där riktigt kreativa personerna som inte besitter någon som helst förmåga att hålla tillbaka sina idéer. Han har startat bandet 2 Bears, DJ:at, skrivit låtar, producerat och dragit igång skivbolaget Greco-Roman.
Förutom singeln ”Music is the answer”, relativt traditionella ”Home” och balladen ”Nothing moves” (skivans höjdpunkt), så skiner mångfalden igenom på alla håll på nya albumet ”Electric lines”. Det finns ingen hejd på kreativiteten. I grunden finns det elektroniskt dansanta, men det kryddas med stora delar lounge house och en del funk.
Flera av låtarna känns som att Goddard bara fått ett infall, och att det inte funnits någon i närheten som kunnat sätta stopp. Eller åtminstone bromsat honom.
I mångt och mycket blir skivan en uppvisning i olika stilar. Vilket känns lite hopplöst om man betraktar skivan låt för låt, de blir lätt lite för udda och utan sammanhang. Det är så klart naturligt att det blir så när det handlar om en DJ, det är betydligt vanligare att de ger ut en singel och tio remixer på den, istället för vanliga album.
Men lyfter man blicken för att istället betrakta helheten så fungerar faktiskt ”Electric lines”. För trots allt det spretiga finns ändå en tydlig känsla, och den är väldigt filmisk. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att låtarna kunde ha passat på soundtracket till ”Drive” (vilket är det allra bästa betyget, åtminstone i min filmmusik-bok). Särskilt ”Human heart” har sådana kvalitéer.
Emellanåt blir det så invaggande och avslappnande, att helt plötsligt har 20 minuter gått och man undrar om låten ens är framme vid refrängen. Även om det i verkligheten har passerat fyra hela låtar. Avslutningslåten ”Lose your love” är åtta minuters frossande i sådan känsla, och blir en perfekt avrundning på något som vid första anblick kändes alldeles för pretentiöst. Men som med lite tålamod växer fram till något njutbart.