Whoa dad/Warner Music
Vad vill han med titeln och omslaget? När Håkan Hellström väljer att låta barnboksillustratören och författaren Jan Lööf rita konvolutet till ett album som hämtar sin titel från den svenska nationalsången, så måste det väl betyda något? Lööf hamnade i hetluften i våras när förlaget Bonnier Carlsen ville att han skulle ändra karaktärer i sina gamla böcker för att de ansåg dem vara stereotypa. Lööf försvarade sig med att kalla sina antagonister för "militanta pk-entusiaster". Och föreslog att folk kanske har problem med honom för att han är gammal. Han har också mött kritik för bristen på kvinnor i sina barnböcker.
Albumomslaget visar en mammut och en sabeltandad tiger intill en konsertaffish för Håkan Hellström. "Hellström?" säger mammuten. "Ja det blir kul" säger tigern. Två utdöda djurarter alltså. Och som om det inte vore nog ligger en antikaffär placerad bredvid.
Handlar det om ålder? Om att känna sig för gammal för samtiden? Kanske finns det inget samband alls mellan bilden och musiken. Kanske vill Håkan Hellström bara lyfta en konstnär han beundrar.
Hellström har aldrig varit uttalat politisk och låtarna på "Du gamla du fria" visar inte heller på något nyväckt intresse för samtidsreflektioner (med ett fint undantag, vi kommer till det). Det är fortfarande levnadsberättelserna och kärleken som står i centrum, som i orkestrerade balladerna "Jag utan dig" och "Ingen oro, tjabo". Typiskt Hellström är också löften om ljus i slutet av tunneln, som i "I sprickorna kommer ljuset in" (en text-passning till Leonard Cohens "Anthem") och "Pärlor", om att fortsätta framåt även när det är som svårast.
Men musikaliskt provas nya stigar. Ljudbilden är maxad med stråkar, gitarrer, effekter, synthar, percussion och ja, till och med en säckpipa. Det låter genomarbetat och maffigt, utan att bli putsat. Jag blir flera gånger mer gripen av de snygga arrangemangen än sångmelodierna, som inte alltid lyfter. Håkans sång ligger i lager, mjukt utpenslad över låtarna och blir nästan till ett instrument. Det vill säga när han inte sjunger i sitt mörka register, med långsamt skakigt vibrato och knarr i stavelserna.
Eller inte sjunger alls. Mest överraskande är att här finns två låtar (tre om man räknar introt) där sången inte kommer från Håkan. "Du gamla (That’s Alright Since My Soul Got A Seat Up in The Kingdom)" är en gospel med och av Laura Rivers, som bearbetats och fått ett stråkarrangemang av mästaren Anders Berglund. Med sina två minuter känns den mest som ett mellanspel, men ger Hellströms egna låtar en bluesig inramning.
"Hoppas det ska gå bra för de yngre också" är en popdänga med kongas och gitarrer a la "Klubbland" där samplade utsagor från göteborgska hamnarbetare vittnar om forna tiders arbetsvillkor. De kontrasteras mot en stockhomskklingande röst från någon projektledartyp, om hur platsen nu ska bli varvsmuseum med "moderna hissar", konferenslokaler och restauranger. Det låter kanske inte som något man vill dansa till men jag vill det och den gör mig märkvärdigt berörd. Kanske för att den så konkret säger något om här och nu genom att bara rikta ljuset mot förändringar. En politisk Håkan Hellström är inte så dumt ändå.
Den gör också att jag blir sugen på mer lekfullhet, mer tänjande på de musikaliska gränserna. Hellström är pålitlig i sina ballader och storslagna popalster, men det är hans experimentlusta som känns mest spännande just nu.