Hårdrock
Reaktor recordings/Polydor
Det efterlängtade tredje albumet från den östgötska hårdrocksensationen är här men tyvärr måste jag erkänna att jag och Ghost har gått åt olika håll.
När debutalbumet ”Opus Eponymous” släpptes 2010 knäböjde jag framför dess geniala och primitiva blandning av popmusik och tidiga Mercyful Fate. Men jag förstår nu att den skivans ljudbild inte var resultatet av minutiöst rattskruvande i studion, utan snarare en kompromiss framtvingad av ett okänt bands begränsningar. Uppföljaren ”Infestissumam” från 2013 var ett lyckat experiment i hur polerad och radiovänlig ockult hårdrock kan bli men redan då pratade medlemmarna om att nästa skiva skulle låta mer hårdrock. Ett uttalande som jag felaktigt tolkade som en återgång till debutskivans oslipade sound. Nu är ”Meliora” här och känslan av besvikelse tynger mig. Ljudbilden är mer polerad än någonsin och varje detalj är tillrättalagd med millimeterprecision. Påvens riktiga röst är svår att höra bland alla dubbleringar, ekon och körsång. Det låter givetvis skitsnyggt, men själen har gått förlorad. ”Mitt” Ghost har dolts bakom flera tjocka lager lack och fernissa.
Värre är däremot att de åtta låtarna på albumet känns anonyma och samtliga håller ett jämntjockt mellantempo. Visst, korta delar av ”From the pinnacle to the pit”, ”Absolution” och ”Deus in absentia” är fantastiska och når extatiska melodier som förmodligen gör låtskrivarproffs gröna av avund, men det är bara flyktiga ögonblick i en helhet som i övrigt är tråkigt grå. Maffiga ”He is” är en skyhög höjdpunkt på albumet, men varningsklockorna skränar frenetiskt när en ballad är bäst på en hårdrockskiva.