Rock
Universal
Förväntningarna är skyhöga. Hurulas första album ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” var precis den frustande debutskiva som man ville ha från sångaren i det gravt underskattade bandet Masshysteri. Den sprutade energi åt alla håll.
Live klarade dessutom Hurula att ge precis varje sekund rättvisa, och spelningarna var ofelbart rena explosioner, som lämnade publiken utmattad. Inför uppföljaren har Hurula lierat sig med den inte helt obekante producenten och låtskrivaren Björn Olsson (som bland annat varit inblandad i det mesta Håkan Hellström tagit sig för de senaste åren).
Riskerar Hurula därmed att sugas ner i den malström av Göteborgsindie för massorna som centreras kring Björn Olsson? De första lyssningarna av ”Vapen till dom hopplösa” slår bort de flesta av eventuella sådana farhågor. Hurula harbehållit det allra mesta av sin särart. Visserligen låter skivan mer tillbakalutad och inte alls lika frenetisk som debuten, men det har förmodligen mer att göra med mognad än med Björn Olsson.
Hurulas tidiga karriär i Masshysteri höll ett fast grepp om punken utan att för den skullen ge avkall på melodier. Hurula tog med sig mycket av den energin in i sin solokarriär. Kombinerat med ett textförfattande som rör sig i samhällets undanskymda hörn, ungefär som Florence Valentin utan romantiserande, har Hurula verkligen hittat sin nisch.
Och detta i en genre som ofta tycks hopplös när det gäller att göra något vettigt av den. Just texterna är Hurulas verkligt starka sida. Det är få som är på samma nivå när det gäller att ge röst åt människor som annars sällan hörs.
Sedan Broder Daniel lade ner verksamheten i mitten av 00-talet har ingen riktigt klarat av att ta upp deras fallna mantlar, men nu tycks Hurula vara på väg. Åtminstone ljudmässigt – låtarna fullkomligt dryper av de trasiga och ekande gitarrerna som blev ett av Broder Daniels tydligaste signum. Det sorgsna outrot till ”Kom över nu” är det tydligaste exemplet.
”Vapen till dom hopplösa” är en jämnstark skiva låtmässigt, och det handlar mer om en helhet än några enstaka låtar som står ut. Den instrumentala titellåten har klara drag av Ulf Dagebys ”Gallret” från Stefan Jarls modsfilmer, men utöver den och avslutningen handlar det om raka och enkla pop-låtar med lagom punkinfluenser.
Nu återstår att se hur Hurula får in låtarna från skivan på livescenerna. Det finns alla förutsättningar för att han ska lyckas ordentligt. Och blir det så kan den riktigt stora publiken ligga och vänta någonstans där ute i landet.