Rock
Sony
Egentligen hade det räckt med den där videon. Den fjortonde mars släpptes en knappt tre minuter lång video som annonserade att 2016 skulle bli året då Kent säger farväl till världen.
Videon var ett mästerverk med sin kombination av avsked och vemodiga nickar till Kent-historien.
Det var precis så storslaget som det kunde vara utan att bli pompöst. Över allt vilade Kent-känslan. Det är sällan ett avsked är så utstuderat som det här, men det kunde inte ha inletts på ett bättre sätt.
Nästa steg var singeln ”Egoist”, helt enkelt en perfekt poplåt som höjde förväntningarna. Gruppen var fortfarande att räkna med. Och konstigt hade det varit annars, få andra band har varit lika pålitliga när det kommer till musiken.
Kent har sällan varit världens mest intressanta band (snarare har man dragit åt det tråkiga hållet), men när det kommer till låtar är det få som är i närheten.
Och nu är det dags för den största pusselbiten i avskedet, Kents sista ordinare skiva ”Då som nu för alltid” (ett samlingsalbum är planerat till hösten). Det finns ingen som helst risk att fansen blir besvikna. Det låter så mycket Kent som det bara är möjligt. Och som ”Egoist” visade har man inte tappat ett uns av kvalitet i låtarna. Skivan har också så många lager att lyssningen kommer att räcka länge.
Men för den som har ett mer avslappnat förhållande till Kent än många av fansen, så når det inte riktigt upp till bandets största stunder. Det låter lite för mycket som en fortsättning på de tre, fyra senaste skivorna mer än som något eget. Sen betyder inte det att det inte är bra.
Textmässigt är ”Då som nu för alltid” avmätt reflekterande över uppväxten, livet och framtiden. Ungefär som det brukar vara, med andra ord. Möjligen är vemodet starkare än tidigare.
Låtmässigt står profetiska ”Vi är för alltid” och den grandiosa avslutningen ”Den sista sången” ut. Förhoppningsvis kommer de att ha sina givna platser på turnén i höst.
Personligen tycker jag dock att ”Gigi” är allra finast. För någon som först upplevde Kent som fjortonåring, då ”Frank” spelades på radion i pojkrummet, och förundrades över att det fanns ett annat svenskt band som var nästan lika bra som Broder Daniel, har Kents karriär varit ett enda suktande efter de där distade gitarrerna.
”Gigi” hade absolut inte kunnat vara med på Kents debutskiva, men gitarrerna är det perfekta ekot från gruppens tidiga stunder.