Pop
Adrian Recordings
Det borde inte gå så här bra, och till synes enkelt, att återuppta ett band som med några få undantag, i stort sett varit vilande i nio år.
2007 tog bandet Laakso farväl till publiken med sin tredje fullängdare "Mother, am I good looking?". De hade då gett sin egensinniga pop ett något mer storslaget anslag, och tycktes verkligen vara på väg att lämna sin indietillvaro för de stora scenerna. Istället gick bandet i graven. Däremot fick sångaren Markus Krunegård själv den stora publiken när hans solokarriär tog fart direkt med debuten "Markusevangeliet".
Markus Krunegård har sedan blivit så pass stor att det är anmärkningsvärt att den här skivan ens existerar. Att en stor och firad soloartist återvänder till sina rötter på ett sådant här gediget sätt torde vara tämligen ovanligt. För Laaksos återkomst "Grateful dead" är inget hafsverk, likt det som ofta kan bli fallet när ett gammalt band ska upplivas igen. Istället är det ett helgjutet arbete som tar vid där Laakso lämnade oss. Markus Krunegårds prägel är så klart stor, men det känns mer som en fortsättning på Laakso än på hans solokarriär.
Dessutom är det en rent strålande skiva. Energin hos bandet frustar och exemplifieras bäst av "Can't be friends with everyone", som är det punkigaste bandet har gjort. Annars är det starkaste inslaget det skeva vemod som alltid tittar fram hos allt vad Markus Krunegård tar i. Det spelar ingen roll om det är en yster popmelodi eller en dyster ballad. Det är få artister som har ett så pass tydligt signum som det här.
Helheten på "Grateful dead" drar mer åt rockhållet än det popdito som tidigare definierade Laakso. Gitarrerna dominerar ljudbilden på ett riktigt snyggt sätt. Det låter samtidigt betydligt skitigare än under 00-talet, men det är hela tiden på rätt sida om det svårtillgängliga och ger istället en intressant kantighet.
Sedan finns också de stora poplåtarna som Markus Krunegård är en mästare på. Trion singlar "Time of my life", "Fall down" och "So happy, so sad" är så starka att de förtjänar all radiotid i världen. Särskilt den sistnämnda som åtminstone jag kommer att ha högt på årsbästalistorna.
Markus Krunegård är nu under våren ute på en stor soloturné, och det är bara att hoppas att han och de andra Laakso-medlemmarna orkar att ta ut "Grateful Dead" på vägarna. Med en så pass bra skiva i bagaget finns det egentligen bara en kandidat till att inleda årets Bråvallafestival. Så, Scorpio - ge oss Laakso vid ett-tiden 30 juni!