Rock
Caroline Records
David Bowie har genom sina räddningsaktioner spelat en viktig roll vid flera tillfällen under Iggy Pops karriär. Att Iggy skulle överleva honom var det förmodligen få som trodde, åtminstone sett till Iggys hedonistiska leverne under 70-talet. Men Iggy har hållit sig relativt vital och hans senaste femton år har varit riktigt bra, åtminstone i jämförelse med de ytterst ojämna 80- och 90-talen.
I våras annonserades "Post Pop Depression". Och det skulle visa sig att Iggy hade prominent sällskap. Allt som andas supergrupper, alltså grupper bestående av medlemmar som redan lyckats på egen hand, brukar innebära några sekunders uppståndelse följt av stora varningsklockor. De gånger det blivit lyckat är så få att de flesta borde rygga tillbaka långt bort. Men inte Iggy. På skivan (och turnén) har han med sig Josh Homme från Queens of the Stoneage, Matt Helders från Arctic Monkeys och Dean Fertitia från Dead Weather. Den förstnämndes position är i stort sett oantastlig bland rockfinsmakare, och bidrog till att skivan fick betydligt mer uppmärksamhet än vad normalt brukar vara fallet när det vankas nytt material från Iggy Pop.
"Post Pop Depression" är dock tillräckligt bra i sig för att vara värd uppståndelsen.
Helhetskänslan är betydligt starkare än vad den många gånger har varit under Iggys karriär. Har han varit inne i en retro-period med Stooges-gitarrer har det ändå letat sig in en "lekfull" poplåt, och har han gjort en metalskiva är det inte helt otroligt att några gravt omotiverade countryrocknummer saboterar någonstans mitt i. Och lika ofta tvärtom. På "Post Pop Depression" håller sig Iggy och bandet istället till en sorts mogen rock som passar Iggy bättre än någon annan kostym han hoppat in i på väldigt länge. Men framförallt blir det inga onödiga utsvävningar. Möjligen har det hjälpt att ha så profilstarka musiker att infallen har bromsats.
Sångmässigt har Iggy varierat sig mycket under karriären. På "Post Pop Depression" är det framförallt den relativt kraftigt manérade mörka sången, som började titta fram under det tidiga 80-talet, som dominerar. Tonen sätts redan i inledande "Break into your heart". Själv föredrar jag den mer ansträngda och skrikiga rösten, som dock gör små korta och välkomna gästspel.
Utöver "Sunday" och "Paraguay" saknas de riktiga höjdpunkterna, och även om det är långt ifrån slätstruket så lyfter aldrig skivan från en hyfsat godkänd nivå. Som dock fortfarande är bättre än det mesta Iggy har fått ur sig på väldigt många år.