Efter alla framgångar för Rein finns det ingen anledning att be om ursäkt längre: om man spelar electronic body music i samma anda som Nitzer Ebb gjorde 1987 förtjänar man lovord, världsturnéer och rikedom.
Just den här veckan har dessutom popjournalisten Fredrik Strage från Linköping haft Douglas McCarthy, sångare i Nitzer Ebb och Black Line, på besök i sin podd "Hemma hos Strage" vilket innebar en välkommen och välbehövlig omgång synthnostalgi. Efter en sådan uppladdning är mina öron mer än redo för Priests debutalbum.
Deras skivbolag Lövely records (en del av Gaphals blomstrande musikimperium) gör sitt till för att väcka aptiten, med löften om att bandet ska låta "som när 1982 drömde om 2019" (vilket förstås refererar till "Blade runner") eller att de ska ta oss tillbaka till 80-talets färgglada framtid som en Delorean DMC-12 (vilket syftar på bilen i "Tillbaka till framtiden"). Dessutom är titeln "New flesh" hämtad från David Cronenbergs "Videodrome".
Och det mesta låter alltså som det ska, särskilt de inledande, tyngre spåren. När Priest sänker tempot och blir mer kyligt högtidliga låter de som hundra andra elektroniska band med blicken hårt fastnitad i backspegeln.
Men något skaver. Bandets logga ser ut att höra hemma i skivaffärens heavy metal-hylla. Och sångarens högstämda vibrato skvallrar också om att en hårdrockare gömmer sig under den olycksbådande svarta masken.
Mycket riktigt: bakom Priest skymtar några av de avhoppade medlemmarna från Ghost. När Priest släppte sina första singlar i våras spekulerades det vilt om vilka namnlösa gastar som bildat de nya bandet. Det var innan de stämde och demaskerade Papa Emeritus. Nu är mystiken kring Ghost borta, men Priest gör sitt bästa för att plocka upp stafettpinnen inom en helt annan stil.
De leker med alla synthens klichéer precis som Ghost lekt med satanismen. Allt är uttänkt, fabricerat och spekulativt. Men kärleken till 80-talselektroniken känns ändå äkta. Och det låter bra. Spännande fortsättning följer, förhoppningsvis.