Singer/songwriter
Playground
En av de ganska många artister som var livsviktiga för mig i slutet av 90-talet var Beth Orton. Det berodde främst på albumet "Central Reservation". Jag var nyförälskad i singer/songwriter-genren och Beth Orton gjorde dessutom något nytt med den: förde in loopar och elektroniska inslag, släppte remixer av låtar som i original framfördes på akustisk gitarr.
Men hennes pionjärskap var aldrig huvudsaken för mig. Det var hennes låtskrivande. I en låda med gamla klipp från mina första år som musikskribent hittar jag en hyllning till henne, skriven efter en konsert på Södra Teatern i Stockholm 1999. "Beth Orton fångar hela livet i en sång" skriver jag efter en ganska pretentiös utläggning om att få insikter i "vad allt handlar om" men att sedan inte kunna återge dem, bara stanna kvar i känslan som efter en dröm.
Liksom många av de artister jag kramade som allra hårdast när jag var yngre, har Beth Orton hamnat i periferin av mitt musiklyssnande idag. Men hon har släppt nya album med några års mellanrum. Ibland med en mer traditionell akustisk ljudbild, ibland i samarbete med elektroniska tungviktare som Chemical Brothers, William Orbit och Ben Watt.
När hon på detta, hennes sjätte studioalbum, förklaras gå tillbaka till sina rötter, är det just den tidiga, elektroniskt uppblandade folk-popen som åsyftas. Beth Orton har kastat om ordningen i sin låtskrivarprocess och utgått från en serie elektroniska loopar, istället för att skriva till gitarr. För produktionen står Andrew Hung från Bristol-duon Fuck Buttons.
Och visst är det inspirerande med en artist som efter mer mer än 20 verksamma år fortfarande vill utvecklas och tänja på gränserna för sin musik. Här finns idéer och skaparlust. Inledande "Snow" är rytmisk och lekfull. Repetitiva sångmönster glider in och ut ur varandra. "Moon" har ett mörkt hypnotiserande anslag som jag stannar upp i. Drömmande "Dawnstar" skulle passa som vinjettmusik till en nordic noir-serie i tv - tänk "Bron" eller "The Killing". Och Ortons sträva, beslöjade röst är som alltid svår att motstå.
Men det är väldigt lite från det här albumet som jag tar med mig och vill lyssna på igen. Ingenting griper tag och går in. Idéerna har gått före innehållet.
Bäst är poppiga singeln "1973" som leker med vintage synthljud och en fin melodi som för tankarna till Belle & Sebastian. Den får följa med in på sommarens spellistor.