Soul/pop
XL
"Hello", första singeln från Adeles nya skiva, har redan slagit rekord i att slå rekord. Den spelar i en egen liga och det gör Adele också. Hon är en artist med sådan tyngd att hon inte behöver ta hänsyn till någonting annat än att förmedla sitt eget uttryck.
Det gör hon tyvärr enligt en ganska förutsägbar formel: ett mäktigt första ackord, en stämning – oftast den ödesmättade sista scenen i storfilmen-stämningen – sen släpper hon loss rösten och bygger mot crescendo.
Det är effektivt, och enformigt. Adele vet vilka knappar hon ska trycka på för att få fukten att samlas i ögonvrån, men hon trycker som vore hon fem år gammal och knapparna satt på en tuggummiautomat.
Produktionen på "25" är i absolut världsklass, varje enskilt instrument ljuder klart och varmt. Arrangemangen är smakfullt återhållna och även när kompet är begränsat till ett enda instrument reser sig låtarna som valven i en katedral.
Adeles katedral rymmer några riktigt starka kompositioner men desto fler som håller ungefär samma klass som en vinnarlåt i svenska "Idol". Man får en känsla av att hon medvetet letat efter det tidlösa. Det är en riskabel ambition som resulterar i att många av spåren känns anonyma. De blir en plattform från vilken Adele kan visa upp sina fantastiska färdigheter som sångerska, men inte mycket mer.
Albumets bästa spår är inte "Hello" eller balladbomben "Love in the dark", utan "Send my love (to your new lover)". Här använder hon ett mindre melodramatiskt tonspråk och man anar den humor som gör att åtminstone den här recensenten numer föredrar de intervjuer Adele ger framför hennes låtar. (TT)