Pop
Universal
I Elizabeth Grants värld är mannen någon som hellre använder kökets spisplatta för att koka krack än näringsriktig middagsmat. En som hellre delar sängplats med vitt pulver än med sin flickvän. Detta medan kvinnan tveksamt undrar om hon fortfarande kommer att vara älskad när hon inte längre kan förlita sig på sitt utseende. Partiet Feministiskt Initiativ skulle inte ha många röster att hämta från detta läger.
Musikmässigt är detta dock Brookley-donnans starkaste album någonsin under det tagna namnet Lana Del Rey – det är femtiotalsliknande pop med mycket själ, hjärtskärande sorgset och sensuellt på samma gång. Den mörka rösten, hennes främsta arsenal i kampen om tronen som genredrottning, är lika storslagen som alltid. Bäst av allt är att varje låt kan stå på sina egna ben som ett litet mästerverk, trots att det saknas en direkt slagkraftig låt för topplistorna. Till sin hjälp har hon tagit Dan Auerbach, till vardags sångare i bluesrockarna Black Keys, som målar ett extra lager sex appeal över hela produktionen.
Albumets titelspår är en blinkning åt Anthony Burgess dystopiska klassiker "A clockwork orange" och dess antihjälte Alex, som mer än gärna ägnar sig åt en runda ultravåld på eftermiddagarna. Frågan är hur denna karaktär, som omprogrammeras av staten till att bli en varelse med mekanisk vilja, hör ihop med skivans innehåll. Är hon bara en pjäs i världens största skivbolag, dikterad att sjunga om hur kvinnor bör underställa sig männen för att passa in i alla reklamspår som hennes låtar ackompanjerar? Konspirationsteorier eller inte, det är ett sjujäkla snyggt album och var lugn Lana, vi kommer att älska dig även när du blir äldre.