Rock
Razzia
Hur vore det om man sa åt serietecknaren Joakim Pirinen att sluta med sitt svarta tusch? Näe, det varken kan eller vill jag. Och det samma gäller en annan Joakim. Thåström. Det har gått några år sedan "Skebokvarnsv. 209" då en ny Thåström trädde fram. Fansen delades och en obefogad oro spred sig: Skulle han sluta sina dagar som en Lundell-kopia? Jag tycker att det senaste albumet är det mest konsekvent genomförda sedan dess. Titelspåret och balladen ”Kom med mig” är helt lysande. Skivan har med sig det intensiva, industrimässiga mörka mullret långt bak i nästan varje låt – vilket om inte annat känns lovande inför framtiden. Skrivande människor spiller hela tiden. Det vill säga, man provar och försöker igen och igen. Min uppfattning (och uppskattning) är att Thåströms konstnärliga kamp syns genom att både musik och text sannolikt har sållats mycket hårt. Inget är där av en slump. Det ligger nog en del svett bakom det som är närmast kliniskt städat på högtravande – ”fina” – ord. Risken är att bli tagen för banal. Sådana passager finns alltid i Thåströms rader. Men formuleringar som ”Kyss mig så att nånting kan bli Gud” är värda hela resan! Det haglar av konkreta platsangivelser och det kommer referenser till religion och poesi, till Berlin och Östeuropa vilket inte heller är speciellt sällsynt hos Thåström.För egentligen så är detta Thåström som vi känner honom. På scenen kommer låtarna att explodera. Energin ligger och laddar i bakgrunden med musiker och medskrivare som Niklas Hellberg, Ulf Ivarsson, Pelle Ossler, Per Hägglund med flera. På skiva blir det dock påfallande släpigt. Men vem skulle få för sig att be en stor konstnär att sluta med svart tusch?