Techno
Take me to the hospital/Playground Music
Alla har sina guilty pleasures – min är Prodigy. ”Firestarter” får det fortfarande att rycka i dansnerven, trots att jag officiellt tröttnade på bandet redan efter ”The fat of the land” 1997.
På ”The day is my enemy” gör Prodigy ett ärligt försök att fira 25-årsjubileum med stil. Ljudbilden är hård och aggressiv, låtarna som gjorda för att framföras live. Inledande ”The day is my enemy” och förstasinglen ”Nasty” bådar så gott att jag smygdansar hemma i köket.
Sedan bär det utför. Prodigy har bara ett läge – full maskin framåt – och när variationen är så liten och soundet så daterat (hej, 90-tal!) tappar jag intresset. Det hjälper inte att Liam Howlett i intervjuer beskrivit plattan som Prodigys argaste hittills. För vad är det bandet rasar mot – världsfattigdomen, klimatkrisen? Nja, på låten ”Ibiza” väljer man att gå till storms mot brackiga house-dj:s. Tillåt mig att kväva en gäspning. (TT)