Progressive metal
Pale communion
Roadrunner/Warner
Svenska Opeth har länge gått i bräschen för den genreöverskridande hårdrock som går under benämningen prorgessive metal. Själv säger låtskrivaren, gitarristen och sångaren Mikael Åkerfeldt att bandet "fortfarande känner sig som en del av metal-scenen", men ingen skulle lyfta på ögonbrynen om den här skivan lanserades som jazz.
Åkerfeldt är inte Robert Fripp, men med "Pale communion" visar Opeth att de inte ligger långt efter King Crimson, varken vad gäller ambitioner eller förmåga att utan skarvar förena genrer och musikaliska uttryck. Mer än någon av gruppens tidigare skivor är det här ett gjutet album som tål att, och bör, lyssnas på från början till slut.
Med mästerlig precision bygger Opeth stämningar och får de låtarnas avancerade uppbyggnad att kännas självklar. Ibland känns det virtuosa musicerandet dock väl kontrollerat och som sångare skulle Åkerfeldt vinna på att ibland släppa sargen och satsa på råstyrka. Ska man ändå hålla på och blanda genrer är det aldrig fel med lite punk. (TT)