R’n’b-pop
Parlophone
Det var länge sedan en svensk debut gjorde så ont, jag tror att det var Nordpolen för nästan sju år sedan. ”Djupt inom mig tickar det som en bomb, har jag slösat tid på dumma drömmar som blivit skit” sjunger Victor Holmberg, eller 1987, och uppdaterar vemodet till år 2015.
Textraden inleder inte bara en av albumets höjdpunkter utan säger också väldigt mycket om helheten. ”Härskarkonst” ligger ständigt på gränsen till en explosion.”1987”, ”Michelle” och ”Hej då” är alla exempel på hur bra någonting kan vara – och i nästa sekund ryckas bort från en.
Ett slags drömmigt moln vilar över hela den här skivan. Även om låtarna går i moll vill jag bara krypa in i dem och vila mitt huvud mot pianot, trummaskinerna och den säregna sången. Om Lorentz musik är som att köpa ett glas champagne, är det här ljudet av när du fem sekunder senare tappar det i gatan. Bittert men någonstans vackert. Victor Holmberg har berättat att han mådde dåligt när en del av låtarna skrevs. Det hörs med plågsam tydlighet.
Svensk r’n’b-pop är en bred och onekligen skev genre, men den är också landets kanske mest intressanta just nu. När musiken träffar rätt så kan den låta så här. Ett oslipat bevis på att musik inte ska byggas av glädje, utan avgrundsdjup svärta.
”Härskarkonst” blir mindre intressant av att förstasingeln ”Ocean” släpptes redan i september 2013 och att fem av de tio spåren föregått fullängdaren. Dessutom blir de på sina håll alltför likartade.
Men detta är för mig petitesser när det samtidigt går att väga helheten i handen. Den väger ingenting samtidigt som den väger precis allt.