Pop
Universal
I den perfektaste av världar torde lyckan vara fullständig, musiken och dess utövare i total harmoni och tonerna enbart klinga i dur. Men när Jessica Andersson påtalar, eller påsjunger, perfektionen sker det oftare i uttryck om olycklig kärlek inhöljt av mollarrangemang, och framför allt där sångerska och komposition inte riktigt går hand i hand. Medan Jessica har en röst som schlagerglittrar i powerballader kommer hon till korta när hon försöker låta ungdomligt poppig. Det är inte sångerna i sig eller sångerskans förmåga som brister, men det är kombinationen som inte riktigt rimmar rätt.