Pop
Imperial Records
Ställ skorna i hallen och kliv in.
José González har, efter åtta långa år, återigen öppnat dörren och bjudit in oss i sitt privata, mjuka musikaliska universum. Själv sitter han som vanligt med sin nylonsträngade gitarr i knäet och sjunger varsamt, ärligt och klart. Det mesta går att känna igen från hans två tidigare soloskivor. Han säger att detta är den avslutande delen i en akustisk triologi. Och det är kanske bra om detta är en avslutning. Dels för att han då avslutar den här delen av karriären med något bedårande vackert. Och dels för att José González, på förra årets hyllningsskiva till Arthur Russell, visade att han är kapabel att vidareutveckla sitt solouttryck på ett jättespännande sätt. Ser fram emot det. Och lyssnar sönder den här skivan till dess.