Rock
Columbia/Sony
Sex nytomspunna cd-skivor, 138 spår, två böcker, en essä av Clinton Heylin (den främste Dylanologen), massor av sköna bilder från inspelningen -- så kan ”The Basement Tapes”
sammanfattas.
Man kan också säga att källarboxen är den saknade länken mellan surrealistiska ”Blonde on blonde” (av många ansedd som Dylans bästa genom tiderna) och den lätta, optimistiska tonen på uppföljaren, folkmusikalbumet ”John Wesley Harding”.
En och annan nördig detalj kanske slinker in i denna text. Inget konstigt i det, om så vore eftersom hela projektet ”The bootleg series” riktar sig till skivnördar som undertecknad. Sådana som troget har väntat i halvt sekel på att få höra hela resultatet av vad Dylan och hans Band-kompisar hade för sig i källaren i det rosa huset i Woodstock, New York den där vintern -68.
Om det låter bra? Njae, resultatet är bortom ”bra” eller ”dåligt”. Tänk dig i stället att jultomten släpat in ett jättestort paket och överlåtit åt dig att öppna och dissekera det. The Bands organist Garth Hudson skriver att innehållet i boxen är precis allt som finns bevarat. Dylans egna kompositioner följs av larv och barnramsor, country-, gospel- och soulcovers. Vill du höra Dylan gapflabba – var så god!
Alltsammans fångat på en enda bandspelare. Ljudkvalitén är överlag bedrövlig. Det knäpper, brusar och sprakar, intron är kapade, instrumenten överstyrda.
Ändå, kära vänner. Ändå är det magiskt att nu till sist få chansen att frossa i låtarna. Att få fundera över hur det gick till när Bob Dylan i denna musikmiljö hittar ny energi, skriver snabbt ett dussin nya sånger, far till Nashville och spelar in den luftiga ”John Wesley Harding” – ihop med basist och trummis.
Fort som fan skulle det gå och The Band hade för övrigt sin egen karriär att tänka på.