Pop
Razzia
Tomas Andersson Wij kan vara det här landets mest intelligenta och mest välformulerade poppoet. Han kan som ingen annan, i ett par fraser, fånga vår tid eller vad det är att vara människa.
Men Tomas Andersson Wij kan också vara något så förbjudet som tråkig. När hans uppskruvade tonläge inte hittar rätt melodier att spela mot. När hans texter blir allt för inåtvända eller fastnar i mjukmossig melankoli. När refrängerna inte lyfter. Då kan inte ens hans ordkonst rädda. Det blir trist. Stelt. Högt strävande utan att nå högt. Så blir det i långa stunder på denna skiva.
Ett par nummer om den ensamma papparollen, som singeln ”Santa Monica” griper tag. Men som helhet är den här skivan något så banalt som just tråkig. Och det är en av dödssynderna när det kommer till popmusik.