Sony
Julie Felix var en brittisk motsvarighet till Judy Collins, en folksångerska med egen tv-show. Ett bra framträdande hos henne och du blev ett namn på allas läppar. Det var precis vad som hände Leonard Cohen i juli 1967.
Ett unikum redan från början. Författare, poet, mystiker, tecknare, kompositör och sångare. Till allt annat hade han stil: mörk kostym och beige polo. Jag skaffade ”Songs of Leonard Cohen” dagen därpå.
Det var bara ett krux. Cohen var så himla gammal. Det var hela 16 år mellan oss, han skulle bli 33 till hösten. Vad hade denne gamling att säga mig?
En hel del skulle det visa sig. Cohen (och Dylan) har nu varit mina följeslagare i över 40 år. Och det vill aldrig ta slut. Kanske därför att Cohen endast är begriplig till hälften, i övrigt får man skapa egna bilder. Det finns inget facit och det gillar jag.
Men ändå. Cohen är fortfarande så himla gammal. Fyller 80 bast i morgon söndag och får mig att känna mig som en tonåring när jag håller nya skivan i handen. Eller… har åldersskillnaden krympt?
Mina förväntningar? Att rösten är skrovligare än någonsin, att efter 40 år få höra egna låten ”Born in chains” och att Cohen hanterar pressen att göra en ny skiva – med ett sardoniskt leende i mungipan.
Efter tre genomlyssningar framträder konturer av nya Cohenklassiker. De långsamma, bluesiga ”Slow” och ”Almost got the blues” fäster direkt. Körstämmorna och tempohöjningen i ”A street” lämnar heller inget övrigt att önska. ”You got me singing” och – till sist –”Born in chains” är Cohen på gospelhumör.
Cohen skriver sköna melodier, men behöver numera hjälp att lyfta fram dem. Kördamerna är otroligt viktiga för Leonard Cohens sound. Som förresten har ännu en skiva i ”pipen”. I alla fall en halv, läser jag.
– Efter ”Populära problem” funderar jag på att döpa den till ”Impopulära lösningar”. Sa 80-åringen med sitt sneda leende vid en pressträff i veckan.