Standards
Columbia/Sony
Den smarta marknadsföringen kring Bob Dylan får den forne folksångaren att kännas ständigt aktuell. Det görs via “The Bootleg series” (med tidigare ratade, men bra inspelningar och återblickar på 60- och 70-talet), filmdokumentärer, biografier och bort emot 150 konserter om året.
Arbetstakten är hög, åtminstone för en 73-åring.
Utgivningen av “Shadows in the night” föregicks förra året av två snyggt paketerade cd-boxar innehållande den en gång så missförstådda “Self Portrait” och demotejper ihopjammade med The Band, “Basement tapes”. Sentimentet flödar, särskilt på den förstnämnda. Men dessa återutgivningar har tveklöst banat väg för nya “Shadows in the night”.
Först som sist. “Shadows...” är en älskansvärd skiva, som bygger på Dylans tolkningar av de låtar som Frank Sinatra en gång upphöjde till standards. Hade det varit för 40 år sen hade jag nog inte klarat av att höra Dylans covers av schlagers som “Some enchanted evening” eller Ray Charles paradnummer “That lucky old sun”.
Men det var då. Nu älskar jag rubbet. Kanske allra mest “Autumn leaves” och “I´m a fool to want you”, (som jag tror Billie Holliday sjöng in.)
Musikaliskt håller man det enkelt, en mjuk pedal steel sätter stämningen redan I de första takterna. Det hela framförs med liten sättning, fem musiker som varken använder piano eller högt mixade trummor. Respekten för materialet märks i både framförandet och albumets formgivning. Jag säger bara Blue Note så vet alla jazzdiggare vad jag syftar på.
Melodierna är mestadels sorgliga men Dylan själv är skärpt och jag har inte hört honom sjunga så här innerligt och fint sen albumet “Time out of mind”(1997). Än en gång överraskar samtidens störste rockpoet.