Hårdrock
Gaphals
Night har tidigare själva utmålat sig som att ha en millimetersmal referensram när det gäller hårdrock. På debutskivan från 2013 var det åttiotalshårdrock från innan 1981 för hela slanten. Mina förväntningar var att lämna lyssningen av Linköpingbandets andra album med orden ”som förväntat har ingenting förändrats”.
Men Night vill göra det lite svårare än så för mig, för aldrig hade jag väl trott att lyssningen skulle få mig att tänka på Tom Petty istället. Men efter att i fyra låtar ha låtsats som att det mesta är som vanligt, fast lite luftigare och rundare i kanterna, så får Night mig att spåra ur totalt med ”Towards the sky” och sin akustiskt inramade sjuttiotalsrock. De akustiska gitarrerna hänger med även till nästa spår, ”Secret war” och gör sedan comeback på korta mellanspelet ”Wanderlust” och avslutande balladen ”Stars in the sky”. Flera av mellantempolåtarna skulle även de mycket gärna ha kunnat kryddats med akustiska gitarrer.
”Soldiers of time” visar alltså upp ett ungt band som oväntat tagit flera steg i sin utveckling. Detta inom en musikgenre där det kan vara farligt att utvecklas för mycket, särskilt om man utger sig för att vara ”äkta hårdrockare”. Visst finns det flera låtar där Saxon-fansen kan veva i luften med en nitarmbandsförsedd näve, men för mig hamnar fokus helt klart på de låtar där Night prövar något annorlunda..
Jag känner ett pånyttfött hopp inför Nights framtid och håller tummarna för att de fortsätter ta modiga beslut och utforska nya stigar.