Kåta Gun försöker stilla sina lustar

Anna Blomberg balanserar den egna föreställningens frågetecken med skrattsäkra figurer.

Birgitta Bolleruds (Anna Blomberg) arbetskamrater (Birgitta Henriksson, Kristoffer Bäckström och Mårten Andersson) har lite svårt att förstå sig på henne.

Birgitta Bolleruds (Anna Blomberg) arbetskamrater (Birgitta Henriksson, Kristoffer Bäckström och Mårten Andersson) har lite svårt att förstå sig på henne.

Foto: Märta Thisner

Show2022-03-03 12:32
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Show

 ”Anna Blomberg sjunger ut”

Med: Anna Blomberg (även manus), Birgitta Henriksson, Kristoffer Bäckström och Mårten Andersson. Regi och manus: Paula McManus

 Sagateatern, Linköping, 2/3 (spelas den 1 april på Östgötateatern i Norrköping)

Anna Blomberg slog igenom i tv-serien ”Kvarteret Skatan” med snart tjugo år på nacken. Där iklädde hon sig roller av de mest skiftande slag: den entoniga Carita i husvagnen, den inte alltför lyckligt gifta Kristina och inte minst Kåta Gun. Dessutom har hon under åren med framgång imiterat Maria Montazami, Lill-Babs och drottning Silvia.

De tre sistnämnda bär delar av föreställningen ”Anna Blomberg sjunger ut”, skapad av Blomberg själv med regissören Paula McManus och nu på turné för Riksteatern.

Drottningen var den figur som en fullsatt Sagateatern i Linköping först fick möta på onsdagskvällen. Och fler kändisar skulle följa. Anna Blomberg har förvisso greppet om sina förebilder: allt från drottningens tyska brytning till salig Lill-Babs grundmurade positivism (samt ryckiga rörelser) och Mikael Persbrandts solida machotugg sitter där det ska.

Den delen av showen känns helt okej. Men när karaktärerna ska samsas i en sammanhållen berättelse blir det otydligare. Det finns säkert en tanke bakom Blombergs och McManus’ story. Tyvärr framstår den tunn och obeslutsam för oss oinvigda. Huvudtemat är förmodligen ensamhet – ett nog så laddat och känsligt ämne – men manusförfattarna verkar ha haft svårt att bestämma om de skulle skriva en komedi eller en sorgesång.

Resultatet blir en serie scener med större eller mindre koppling till varandra. Paradoxalt nog blir detta också en av föreställningens styrkor; publiken vill skratta och när vi därför som exempel, efter en stunds svårtillgänglig dialog på ensamhetstemat, får ta del av Kåta Guns försök att stilla sina lustar i "Gift vid första ögonkastet" brister vi ut i gapskratt.