Av och med Sara Parkman och Samantha Olanders. I kulissen Hampus Norén.
Regi: Lisa Färnström.
Scenografi, ljus och bild: Johan Rödström.
Kostym och mask: Miriam Parkman, Hanna Kisch.
KariL, Riksteaterns turné.
Den här föreställningen låter sig inte lätt beskrivas eller fångas in. Den är lika vild och otämjd som björnhonan i fjällskogen. Den är skitig, sinnlig och nyttig, som allt det som odlades på fäbodarna.
Sara Parkman har här formulerat ett manifest; Ett rop för en kvinnlig, folklig kultur som glömts bort eller städats undan av manliga historiker och folklorister.
Detta blir en uppkäftig spark i baken på patriarkal struktur, gammal akademisk norm och nationalromantisk vurm. Det är upplysande, underhållande och vacker politisk satir.
I grunden och som inspirationskälla finns ett forskningsarbete, en avhandling av Anna Ivarsdotter. Där finns både berättande och fakta. Men jag hade gärna hört mer av den, lite mer av djupet eller förankringen.
Jag hade också gärna hört mer av musik. Nu är det den som inramar och ibland stannar upp eller skriker till. Sara Parkman och Samantha Olanders både kular, sjunger och spelar fiol, ofta samtidigt. Vi hör också kohorn och cittran autoharp.
Hampus Norén står för syntbas och ackord i bakgrunden. Denna atmosfäriska del är viktig för stämningen och flödet i showen. När allt låter tillsammans är det en köttig, tung musik som flyter över genregränser.
Som aktörer är de rappa och samspelta. Det är oförutsägbart och lekfullt. Osannolikt. Men det blir lite för mycket upprepning, en stramare dramaturgi och kortare helhet hade varit bra. Oförglömlig är hur som helst Zornpunken och en sentimental popschlager som hyllar de forna fäbodkvinnorna.
Fotnot: Föreställningen kommer till Petrus Magni scen i Vadstena 4/12.