Endless love
Hektor/Warner
Ödesmättade sånger kan lätt låta som oärliga. Ibland kan det till och med vara en parodi på sig själv. Värst är det när man inte är medveten om det. Ville bara påpeka det. Men Sivert Høyem fastnar aldrig i den fällan. För även om det här extremt allvarligt så känns det inte påklistrat. Det är en fin krock mellan musikaliska uttryck och gott berättande. Hammondorgel, amerikanskt och också en smak av Norden. Kargt. Favoriten är sången Inner vision. Då är han snuddande nära sin förebild Nick Cave. Men aldrig så nära att det blir plagiat. Det är hans inre bild. När det är som sämst slinker det igenom vad som känns som ett oengagemang. Inget att berätta. Blankt. Tack o lov händer det här bara ett par gånger. Det gör skivan klart godkänd.