SON i högform

Det var en tung och häftig start med sviten ur Prokofjevs balettmusik "Romeo och Julia". Musiken markerar drama och tragik med stora gester. Ledmotivet till familjerna Montague och Capulet är en melodi som sätter sig.

Man får här känslan av en teatralt gestaltad historia. Från det stora och tunga växlade spelet i mindre sektioner med harpa och celesta som skimrande klangcentrum. Det var balanserat och effektfullt utspritt över scenen.

Leif Segerstam lyckades fint med att förmedla verkets kontraster. Från lyriskt vackra avsnitt till det snabbt drivande och dansanta. Orkesterklangen var transparent och spelet distinkt. Det mörka, utdöende slutet med Romeo vid Julias grav var mycket vackert.

Griegs pianokonsert hör till de verkliga klassikerna i denna genre. Med Håvard Gimse som solist var kvaliteten garanterad. Spelet var behärskat och nyanserat. Detaljer gick fram fint. Solokadenser visade på känslighet och stor dynamik.

Griegs främsta sida är de lågmälda och lyriska uttrycken. De kom fram fint i andra satsens dröjande, innerliga stämningar med pianot porlande mot mjuka stråkmattor.

De avslutande delarna fungerade också väl. Temperamentsfulla solopartier drev på men dirigent och orkester hängde med. Krävande tempoväxlingar i sista satsen satt bra.

Patetiska slut med utdragna ackord och triumferande klanger utmärker både pianokonserten och Carl Nielsens fjärde symfoni, som följde efter paus.

Men innan dess är symfonin en spännande och märklig resa. Det är ett personligt färgat verk. Och även samtiden med första världskrigets oro har sannolikt satt spår.

Musiken växlar i olika riktningar. Det är stundtals storvulet och pampigt, och plötsligt lågmält, ödsligt och vemodigt. Segerstams återhållna dirigering ledde orkestern genom en mycket övertygande gestaltning av de skiftande uttrycken.

Avslutets pukduell var som ett musikaliskt krig. Det är spektakulärt och lite svulstigt. Men de många klangröster och instrumentala dialoger som passerat innan dess gav starka upplevelser.