Föreställning
Pussy Riot – Riot Days Show
Arbis, Norrköping
16/11
Föreställningen är uppbyggd i kapitel på samma sätt som Maria ”Masja” Aljochinas Riot Days (2017) om tiden i fängelse, och utgör ett manifest med engelsk text och dokumentära fotografier som visas på en storbildsskärm.
Punken, ja. Var tog den politiska protestkonsten vägen? Har det konstnärliga uttrycket blivit alltför rumsrent och har vi glömt tanken bakom estetiken? Konsten sköljs ner med vitt vin på gallerier och institutioner. Möjligen går vi nu och ser Pussy Riot som en museal upplevelse, de är ändå ett utsnitt ur vår egen moderna historia. Publiken står som trollbunden över den här handboken i motstånd, eller snarare aktionism – en blandning mellan konst och protest. Vi åser ett tidsdokument. Kommer vi minnas det så? Jag tror det.
Först ut på listan är den regimkritiska punkbönen i Frälsarkatedralen (2012) som resulterade i två års fängelse för Masja Aljochina, Nadja Tolokonnikova och Jekaterina Samutsevitj. Det blir märkligt komiskt när de här späda, unga kvinnorna drar på sig sina balaklavor och skuttar runt bland ikoner och guldornament. Den svarta humorn, ironin är den förtryckta människans ständiga följeslagare.
Så vidare över i kapitlen ”Spring”, ”Förhör” och ”Nämn inga namn”. ”Rättegången” är en fars. De tre förnekar all juridisk skuld. De är inte regimkritiska men vill protestera mot den ortodoxe patriarkens kopplingar till Putin, sammanblandningen av kyrka och stat i ett land som ska vara sekulärt. Psalmartad sång med körstämmor ger en kuslig inramning. Åter till ett högljutt anslag. Blåset påminner om illavarslande domedagsbasuner. Bombastisk musik utmynnar i en orgastisk klimax. Därpå tystnad. Ett bedrägligt lugn med ”Domen” som blir två år på några av Rysslands hårdaste anstalter och kritiseras hårt av artister som Paul McCartney, Björk och Madonna. Slutligen ”Friheten”, att få återvända till den lille son som höll upp ett plakat med orden ”Frige mammor”.
Tolokonnikova sammanfattar: Rättegången handlar inte om oss tre, utan om det ryska politiska systemets likgiltighet för mänsklig heder och värdighet. Ja, Pussy Riots aktionism är större än dess medlemmar. Kvällens manifest är universellt och handlar om att få tänka och tala fritt. Så tryggt att få skriva det i min egen dagstidning.