Vad är det som gör konserter med Wiener-musik så lockande? Vi kan rimligen utesluta nostalgisk trängtan till dubbelmonarkins dagar. Men säkert har de tevesända nyårskonserterna betytt mycket, liksom den gamla kärleken till den wienska operetten.
De Geer-hallen var nästan fylld i fredags och publikens entusiasm var påtaglig och tilltog under kvällen.
Agneta Eichenholz och Georg Lehner heter de båda solisterna, och om de kunde tyckas lite återhållsamma i första avdelningen, så blev stämningen desto bättre efter paus, där de båda inte bara sjöng med större frihet utan också etablerade en fin kontakt med publiken.
Eva och Michael Moza dansade till några av musikstyckena och hade i ett par av styckena med sig mycket unga elever ur den Wienska hovbaletten. Det var uppskattat!
Orkestern bestod av en ensemble på ungefär 30 musiker, och det hjälps inte: trots sång och dans var det orkestermusikerna som spelade huvudrollen.
Man genomför en turné till 18 platser på 23 dagar, såvitt jag begriper i stort sett med samma program, och det vore för mycket begärt att musikernas anleten skulle stråla. Men som de spelade!
Man kan till exempel peka på det mästerliga pizzicatospelet i Josef Strauss "Neue Pizzicatopolka", eller blåsarsektionernas lika proffsiga spel i Johann Strauss "Perpetuum mobile" - eller den härliga sviken i valserna; här förvandlades - under Mika Eichenholz ledning - sådana beteckningar som "ritardando", "accelerando", "diminuendo" och "crescendo" till verkligt vital musik!
Per Olov Backman