Jag slutar aldrig att fascineras över vilka musikaliska storheter som hittar till Rejmyre och Skogsröjet. Liksom, vad tänker Alice Cooper när han anländer till den idylliska lilla festivalen mitt ute i skogen i mitten av ingenstans? Eller Dee Snider.
Eller för den delen årets huvudakt – Yngwie Malmsteen. Omgivningen är ungefär så långt det går att komma från 80-talets soldränkta Los Angeles, där han hade sin riktiga storhetstid. Men det finns inga tvivel om att det är på scen han hör hemma.
Yngwie Malmsteen brukar räknas som en de få riktiga rockstjärnorna Sverige har. Och på många sätt stämmer det. Inte minst märks det på publikens reaktion när han äntrade Skogsröjets scen strax innan midnatt – dragningskraften är enorm.
Sen är inte inledningen helt lyckad – Skogsröjet har under kvällen dragits med en försening på tjugo minuter. Alla håller sig till det justerade schemat ända fram till Yngwie. Vilket får till följd att många står kvar vid D-A-D och missar inledningen.
Nidbilden av Yngwie Malmsteen innefattar bland annat att musiken och låtarna bara är ett svepskäl för Yngwie – hade han bestämt precis allt skulle han förmodligen stå ensam och köra solon på sin gitarr konserterna igenom. Nu är det inte riktigt så illa, utan han backas upp av ett kompetent band. Om än ett anonymt sådant – de får mest hålla till i scenens utkanter.
Sången sköter Yngwie själv. Och där finns ett problem. Med en riktig sångare istället hade balansen i framträdandet blivit mycket bättre. Nu är det istället enormt mycket fokus bara på Yngwie. Men det funkar ändå förvånansvärt väl. Han far stundtals runt på scen som en vettvilling och spelar livet ur sina gitarrer. Och stora delar av konserten visar han att det faktiskt går att fronta en hårdrockskonsert som sologitarrist. Yngwie Malmsteen känns mer vital än många väntade sig.
Sen blir det inte helt oväntat lite väl mycket av det ekvilibristiska. Ja, vi förstår att Yngwie är en av världens bästa gitarrister. Och vi förstår att han väldigt gärna vill visa det. Men oftast är det faktiskt roligare med bara en vanlig låt. Det märks när "Seventh sign" dyker upp mitt i spelningen – då händer det äntligen lite. Likadant med en ny låt, där Yngwie visar att han fortfarande har en hel del att ge.
Men Yngwie lär behålla sin legendstatus. Det är svårt att tänka sig någon annan som skulle lyckas med det här på scen i Sverige idag – publiken stannar ändå kvar och njuter rejält av de smått ändlösa solona. Det om något är imponerande.