(3 stjärnor)
NORRKÖPINGS SYMFONIORKESTER
Solist: Andreas Brantelid, cello
Dirigent: Anna-Maria Helsing
Musik av: Byström, Lalo, Brahms
De Geerhallen, Norrköping, 21/10
Har just kommit hem från Venedig, en charmerande fantasistad på riktigt. Turisterna trängs på de sedvanliga stråken, så man behöver endast förirra sig några kvarter bort för att få ett livgivande lugn. Som allra bäst blir det när man smyger sig hem sent på kvällen. De små ljuden får andra dimensioner och nya värden.
På samma vis är jag inne i en period där musikens lugnare och mera stillastående delar talar till mig. Griper tag. De blir till långsamma och tonsvagare oaser i ett övrigt ganska vilt och påträngande ljudlandskap.
Så när Britta Byströms orkesterverk ”Segelnde Stadt” efter en myllrande inledning med påträngande attacker landar i ett stilla vatten med bakomspel av två tromboner upplever jag det bara som en befrielse. Hör jag möjligen en hälsning från förr, bronslurar, du vet.
Strax är denna stilla oas över och korta motiv lagras på varandra i detta modernistiska klangstycke, handlingarna och händelserna tilltar och alltsammans avslutas i ett aktivt falsettläge, precis som starten. Tror att denna komposition skulle ha tjänat på mera av ett gediget genomarbetat dynamiskt tänk, man längtande efter mera av kontraster.
När gästsolisten Andreas Brantelid i Édouard Lalos ”Cellokonsert i d-moll” landar i de lugnare delarna öppnar sig mina öron på vid gavel. I den långsamma delen för han ett lågmält samtal med sin varma celloton. Till och från blir den passionerad, ber försynt om uppmärksamhet för att till slut landa i något andlöst vackert och gripande.
I de omgivande delarna fick Brantelid visa på sitt breda register. Här dominerade stundtals ett kraftigt bleckblås och solisten kontrade med en romantisk anlagd solostämma, intensivt pockande. Full effekt utan att forcera.
Johannes Brahms påbörjade sin ”Symfoni nr 1 i c-moll” redan i början av 1860-talet, men det dröjde ända tills kompletteringarna 1876 som han kände sig nöjd med resultatet. ”Du vet inte hur det är att ständigt höra denne gigant vandra bakom mig”, skrev tonsättaren till en dirigent och syftade på Beethoven.
Dirigenten Anna-Maria Helsing lockade fram ett friskt oavbrutet flöde ur den första satsen, hela tiden med en genomtänkt frasbyggnad. Lite osentimentalt presenterades Andantet och Allegretto, ett litet intermezzo, fångade mig inte speciellt.
Det är i finalen som det bränner till i en stark längtanskraft. Här betonades de breda brassklangerna och melodierna fick stå i centrum i ett emotionellt flöde. Helsing lockade fram ett engagerat musicerande med livgörande strömmar, precis som ett ”aqua alta” i Venedig.