Idé och regi: Benoit Malmberg
Musikarrangemang: Ensemblen Kostym: Barbro Hellsing
Sagateatern, KariL
Det svenska utvandringen till Amerika har sin starkaste prägel genom Vilhelm Mobergs romaner, som senare blev film. Jag tror att många svenskar har bilden av hur detta såg ut och även hur det lät. Men hur kändes det? Det är svårt att gestalta de mörka och tunga sidorna av en exil.
Visan Vi sålde våra hemman blev odödlig med Jan Johanssons tolkning men ganska få känner till texten till sången. Den får vi höra denna kväll. Det är stort vemod, längtan och sorg. Men också en kraft och en vilja till handling och ett vidare liv.
Svenskarna var rättskaffens folk som arbetade hårt och anpassade sig. Livet var hårt men många blev framgångsrika. Sådan var den gängse berättelsen, schablonen. De misslyckade och förlorade hör vi inget om, och de finns inte heller med här.
Amerika var ett förlovat och fritt land. Den positiva bilden (myten) av möjligheter och utveckling förmedlas i texterna från förra sekelskiftet.
Men vi kommer aldrig riktigt nära inpå. Här finns inget drama, ingen tragik. Allt är ganska välputsat och fint. Leenden och danssteg. Vacker sång och innerlig lyrik.
Ändå är musiken det djupaste kärlet där en ibland inte bottnar; Ett fönster bakåt i tiden eller en pust av havsdoft från den krängande Amerikabåten.
Till formen är det ett collage av musik och text. Ibland som tablåer. Några brev, några citat, fragment av berättelser. Men vilka är personerna? Inga individer eller karaktärer blir synliga.
De fem sångarna/musikerna gör ett behärskat intryck. Tolkningarna av musiken är återhållsamma och anspråkslösa.
Det antyds i programmet en anspelning på nutidens flyktingproblematik. Det kan vara en viktig påminnelse. Men detta blir bara som en vindpust, en kort eftertanke, men spåren av det blir inte tydliga.